År 1974 när Harry Martinson erhöll Nobelpris i litteratur, utkom på Albert Bonniers Förlag i serien SVALANS SVENSKA KLASSIKER, ett urval av Harry Martinsons texter med Georg Svensson som redaktör. Urvalet på 387 sidor gjordes i samråd med författaren.
Georg Svensson ger i sin inledning till urvalet en kortfattad översikt av Harry Martinsons liv och diktning, som han avslutar med några rader ur en artikel om honom år 1938:
”Han är ett original i detta ords bästa bemärkelse, en sällsynt människa med de mänskliga sökaregenskaperna abnormt utvecklade och med en poetisk begåvning som gjort det möjligt för honom att uttrycka vad andra endast dunkelt ana. Hans stil är expressiv men inte expressionistisk. Att läsa Martinson är det största äventyr som den svenska litteraturen just nu bjuder på.”
Urvalet innehåller en KALENDER, sammanställd ur ”Det enkla och det svåra”, januari till november, och ”Midsommardalen”, december. Ur denna KALENDER hämtas Månadens Martinson.
FEBRUARI
Dagarna är märkbart längre. De lyser med isigt ljus. Snön är frostig och kristallgnistrande vit som om glaspulver blivit utfällt över den. När man rör sig gnisslar den för varje steg som en gammal videkorgstol. Hur bullrar man inte, hur piper och skaver och stånkar man inte även om man går nästan andlös.
Ur drivor och snöplan sticker dödörten opp och rasslar i markvinden. Smala benrangelshänder ur fjolårets vegetation. I fjol var detta kumminörter och röllekor som saftigt och starkluktande levde sitt juli- och augustiliv. Nu silar de med darrande vissel vinden mellan sina spretor. Fåglarna har redan besökt dem och ätit deras vinterfrön. Spåren efter fågelfötterna har fullskrivit hela snötäcket omkring. Men här och där höjer sig snödriften upp till höga vågor, fint utsvarvade av vinden. Med kammar och insvängningar ligger de nu i fridsläge just i det skick som den rotande, skruvande och packande vinden har lämnat dem när den senaste stormen mojnade och somnade i snön. Högdrivan är på sina ställen så vindpackad att en nypressad bomullsbal inte kunde vara hårdare.
På de då renblåsta barorna har sedan dess fallit nysnö, zinkvitstung och lätt urkiljbar som en ny snögeneration. På andra ställen har gammelsnö blivit avfejad sitt överpuder och tittat fram likt gammalt stelfruset lakanslärft med bucklor på. Den är inte så vit längre.
Inne i snåren där framskogsvägen kröker in i dungen har snön hängt upp sig i alla ris. Den klänger upp och överklär rissnårets fotgrenar likt det vita dun som klär benen och tarserna på snöugglor. I lä av ett stup står gamla stubbar med snöluvor så höga som kockmössor. Under anhopningar av snödrivor i misstänkta ställningar anar man massor av ris, hela rislass begravna. De har liksom stelnat mitt i något som liknar sprattlingar och velat ut som ur en vit säck. Mot de höga dungarna lutar hasslarna sina långa spön i kölden. Bryt inte benen, sköra tranor! Kölden skörnar allt! De lutar åt olika håll och metar sin ingentingfisk i det ingentingvita. Bortom dem står björkar. De är av det släta, vita slag som bondfolk med tydlig lyrik i rösten kallar glasbjörkar. Nu i snövita vintern verkar deras ytternävers hinna närmast skär mot snön, svagt rodnande, svagt vitrosig. Sin karaktär av vita träd har de nästan förlorat, dessa rosvita slätingar. De verkar söta och man tänker på obildbart glatta och puerila mänskor när man ser dem.
Annat kan det synas om man kommer in i en sådan dunge björkar i barmarkstider. Då verkar de nyss renskurade med rotborste och soda och skiner i solen. Då man skrapar med fingret på dem får man vitt nävermjöl under naglarna. Är det trångt mellan stammarna då och om man tränger sig fram, blir man vit på rocken som om man skrubbat emot en vattenkritad mur. Så stark oxidfällning kan vissa björkstammar ha. Det är som något mjölnaraktigt. Kanske har mjölnarna hängt sig i dem mer än andra. En gång, en blåsig höst, såg jag kring en väderkvarn i Halland några björkar som stod tätt intill varandra likt mjölvålnader kring kvarnen.
Här i snön och februarikölden verkar de rosigt vita som spädgristrynen. Olika tid olika syn. Men längre bort i snökullarna står ett tvillingväxt skrovelbjörkspar, lutande bort från varandra och bildande ett knottrigt svart V med vita stänk i som från en kalkares pyts. Var har jag sett det snarlika. Jo, på ett fotografi av tordmulens ägg. Jag går närmare. Tvillingbjörken lyfter sitt väldiga risverk mot den snöblåa nordosthimlen. En del av grenarna där uppe är vita. Björkvita grenblixtar mot en blåhotande, oväderfylld ändlöshet. Det visslar av vind i den frostfransade hängkronan. Grenarnas och stammens vithet fortsätter ett gott stycke, men övergår sedan i svartknottringar och skrovligheter. Det är som om våldsam svart jordmust brutit fram ur björkens världskärna och råkat i knottrande kokning på denna stam och sedan stelnat i kölden som om jordbecket inte hade orkat skumma och koka mer. Plötsligt har det stannat och lagt sig som ett skrovligt jordslagg kring stammen, men med det vita panskummet ännu i skrevorna mellan det svarta, gråa, järnblåa. En masurbjörk. Den står här i snön som ett stormstarkt vildhjon från berg och skog. Finhet, våldsamhet och äkthet och ingen av dessa tre egenskaper utesluten. Så knottras den och knotas nedtill, får kanske också en eldtickas grå sugande hylla att bära på. Men upptill på stammen slätar sig nävern ändå lika tåligt, som om ingenting alls hade hänt. Ibland kan det hända att ovantillstammen sticker upp ur det övriga som ett glänsande vitt grenljus stående som i en grov stake av skrovlighet och slagg. Eller som en vit svanehals stickande upp ur en stövel som är knottrig och fullbesatt med jordklumpar. I februari i kölden lyser det översta trösterikt mot köldhimlen medan nederdelen avtecknar sig livsmörk mot den vita snön på marken. Där uppe verkar det som något glatt och candidavitt är ställt mot mörkret, medan nedertill ett skrovligt svart är ställt mot det alltför hyckelvita, renstruket släta. Det är en präktig kombination. Erfarenheten har lärt att strid på minst två fronter ännu länge är nödvändig att föra om man vill ha något av kärna i veden och fri ström i livet. Detta antyds fint av denna björk. Mänskligheten har inte gått långt än. Den befinner sig ännu bara i sitt februari.
HARRY MARTINSON: Ur Det enkla och det svåra (1939)