Månadens Martinson – Göran Bäckstrand om Martinson och krigen

Månadens Martinson – juni 2014.

 

Allting får namn av sitt hem,

tinget får hem i sitt namn.

Paradis i paradis paras.

Famn söker alltid en famn.

Språket är hav, det är skepp.

Ord äger vidd och når hamn.

Ordet om tinget får grepp.

Språket är lyckligt av namn.

 

Språket är lustgård och grav,

glömskan kan grönska som gräs.

Stavaren stavar till stav,

nästan din bor på ett näs.

Språket är lyckligt i sig

språket i paradis

parar sig lyckligt med dig.

Språket är paradisgräs

betat av salig hjord.

Tinget är invigt med ord.

Språket är saligas spis.

 

Ur Dikter om ljus och mörker – Paradisdikter nr 3 (1971).

 

Juni 2014. Vi påminns om vad som började i Sarajevo i samma månad för 100 år sedan. Det kallades först det stora kriget. Senare blev rubriken Det Första Världskriget. Harry Martinson präglades redan som barn av det historiska skeendet skriver Sonja Erfurt i sin skildring av hans liv. I den postumt utgivna diktsamlingen Längs ekots stigar (1978) finns just ett särskilt eko av pistolskottet i den bosniska staden, när dikten Ödemark nämner ”gammelgulnade tidningar från Sarajevo-året”. Det Andra Världskriget kom att mer direkt, närmast livsavgörande sätt gripa in i Harry Martinsons författarskap. I Verklighet till döds skildrar han sin tid som frivillig postiljon 1940 i det finsk-ryska vinterkriget. Författarbesöket 1941 i Köpenhamn och mötet med Niels Bohr och de tankar detta födde fick 1945 en fasansfull demonstration i Hiroshima och Nagasaki. 1954 publicerade han Cikada, följt av Aniara med hela diktcykeln kring de yttersta konsekvenserna av den förstörda Jorden.

Genom sitt deltagande i vinterkriget visade Martinson att det fanns värden som han ansåg man också måste försvara med vapen i hand. Samtidigt som tidningar och nya böcker påminner oss om Sarajevo-året visar samtidigt händelserna i Ukraina att våld och krig – både inom ett land och mellan länder – fortsätter att förbli en möjlig verklighet trots konventioner och deklarationer om ”varaktig fred”, ”folkförbund för att trygga demokrati” och dagens Förenta Nationer och EU.

Tidskriften Parnass gav ut ett TEMA nummer (nr 1 2004) till det martinsonska jubileumsåret. Lars Gyllensten bidrog med en essä med rubriken ”Är naturen annat än ett stort medvetslöst poem?”, som är ett citat av Esaias Tegnér i ett brev till Jöns Jacob Berzelius. Gyllensten jämför bland annat ingående Carl von Linnés och Martinsons verk. Han skriver också: ”Harry Martinsons kärlek till fantasi och läsefrukter, hans kunskaps- och fabuleringsglädje, hans ordlust och förtjusning i att hitta termer och bilder i Aniara kan verka förbryllande och komma en eller annan att misstro allvaret i dikten. Är det verkligen främst frågan om pessimistisk civilisationskritik och en smärtsam vånda inför mänsklighetens öde? Är det inte också ett konstverk, ett diktverk – undfånget i skaparlycka och framburet med stor formuleringslusta?” Aniara uttrycker smärtsam vånda men varningen till mänskligheten förmedlar också hopp.

Dagens plågande nyheter om krigskatastrofen i Syrien och om övergrepp och våld i vår ”nära omvärld” gör att många idag upplever vårens och snart sommarens alla härligheter bitterljuvt. Det finns då alldeles särskilt anledning att också minnas Martinsons hyllning till språket som ett avgörande redskap i ett ständigt sökande efter varaktig fred. Czeslaw Milosz har beskrivit tystnadens sammansvärjning där ett ord av sanning låter som ett pistolskott. Lena Sundström intervjuar i DN 18/5 olika personer ett år efter ”Husby-kravallerna”. En av de intervjuade är Rousbeh Djalaie, chefredaktör för lokaltidningen ”Norra Sidan”. Han berättar om ett brev han fick från polisen: ”Från vår organisation vill vi rikta vårt varmaste tack till er som finns där ute. … Jag påminner mig själv om att vårt främsta vapen och verktyg för att förhindra våld trots allt är ordet”.

Gyllensten avslutade sin essä med att se Harry Martinson som en icke-kristen Franciskus och skrev ”Martinson framträdde nästan alltid som en blid och mjuk människa, fylld av inlevelse och vidsynt förståelse. Därför ingrep han också av ursinne mot dumhet och förmätenhet, mot dryghet, grymhet och förstörelse, mot föraktet för de svaga och mot ringaktningen för andra livsvillkor, kulturer och traditioner”.

Så låt oss inspireras av och uppmuntra varandra att använda ordets makt i alla dess former för att ta oss ur våldets och krigens hopplöshet. Vi gläds att få läsa Harry Martinsons texter och särskilt hans karakteristik av junimånadens märklighet i vårt land:

Juni natt blir aldrig av,

liknar mest en daggig dag.

Slöjlikt lyfter sig dess skymning

och bärs bort på ljusa hav.

Ur Cikada (1953)

 

Göran Bäckstrand