Foto: Rune Liljenrud.
Månadens Martinson oktober 2013 av Börje Höglander
För Månadens Martinson oktober 2013 svarar Börje Höglander, född, uppvuxen och nu boende i Småland. Han har arbetat inom energibranschen i stort sett hela sitt yrkesverksamma liv, vidSydkraft och E.on först som montör och sedan som energirådgivare. Som pensionär sysslar han med bl. a. släktforskning och han hade fram till sommaren 2013 inte mindre än 3.332 personer i sitt omfattande släktträd.
Att se sitt eget liv som rösen av sten . . .
Att se sitt eget liv som rösen av sten,
som fjäril och moln,
är människans sammansatta styrka.
Inlevelsen är hennes sanna väg.
Insikten hennes fjärran mål.
Träd växer upp och väntar i tusen år.
En fjärils ålder följer sommargräsens liv.
Molnets skönhet färdas fram
på himmelen sin visningsstund.
En timmas vind och det är borta.
Att resa med sin tanke i tid och rum
det är att låna sig en vingbredd,
utspänd över åren.
Inbillningshavets vingslag
över år som annars flyr
förvägrade.
HARRY MARTINSON: Ur de tusen dikternas bok
Personlig kommentar:
När man ser stenrösena ute i markerna kan man inte låta bli att tänka på våra förfäder, som har lagt upp dessa rösen med bara händerna. Deras drivkraft och ambition var endast att kunna odla upp marken för att få mat på bordet åt sej och sin ofta stora familj.
När de jordfasta stenarna satt tätt och den odlade marken inte blev så stor som förväntat, förstår man deras oro samtidigt som familjen blev större. Det är inte svårt att förstå att deras förhoppningar om en bättre tillvaro, ställdes till det stora landet i väster. Särskilt efter påtryckningar per brev från de släktingar och vänner som flyttat tidigare.
Blev det bättre i det stora landet? Ja, för en del, men inte för alla. De som kunde lära sig språket och var företagsamma gick det ofta bra för. Men många andra hamnade i den tunga industrin och långt ner i de dammiga amerikanska kolgruvorna. Många lyckades inte komma därifrån, hur de än kämpade. Deras högsta önskan kanske var att kunna spara ihop pengar till en biljett till hemlandet och plocka sten på de soliga åkrarna. Många lyckades återvända, andra inte. Hur som helst så finns stenrösena som minne från gången tid.
Spontant tolkar jag Harry Martinsons dikt ”Att se sitt eget liv som rösen av sten” som en spegling av tiden och så som jag ser det, finns det minst två sorters tid. Uppmätt tid är ju än den klockan och almanackan visar. Den andra är upplevd tid.
Upplevd tid är helt olika för olika människor i olika situationer. För en tioåring är ju 5 år halva livet, för en 70-åring är det ju bara några procent. Alla vet hur fort tiden går när man håller på att komma för sent till ett viktigt möte. Eller om man kommer en timme för tidigt och måste sitta och vänta. Det är också skillnad på gången tid och på kommande tid. De senaste tio åren har ju gått väldigt fort, men de kommande tio åren känns som en väldigt lång period, även om man förnuftsmässigt vet att de kommer att gå ännu fortare.
Harry Martinson skriver om ”En fjärils ålder”. Den upplevda åldern kanske är lika lång som en människas upplevda ålder, om nu en fjäril har tillräckligt av den sortens medvetande. ”Att resa med sin tanke i tid och rum”, skriver Martinson och visst vore det intressant att kunna skruva tiden tillbaka och bara för en dag eller en vecka leva år 1900, eller kanske 1800 och träffa de människor och uppleva de vedermödor, som fanns då. Med tanke på den tidens sjukdomar, svält och annat elände, så skulle det nog kännas skönt att skruva tiden rätt igen.
Frågan är om det inte skulle vara mer skrämmande om man kunde skruva fram tiden till 2300, träffa sina ättlingar och upptäcka hur det ser ut på jorden då . . .
Börje Höglander