Av en märklig slump är ovanstående bild av äpplen graverad i Portland, Oregon, det vill säga den plats dit Harry Martinsons mor Betty emigrerade 1910.
År 1974 när Harry Martinson erhöll Nobelpris i litteratur, utkom på Albert Bonniers Förlag i serien SVALANS SVENSKA KLASSIKER, ett urval av Harry Martinsons texter med Georg Svensson som redaktör. Urvalet gjordes i samråd med författaren och innehåller bl.a en KALENDER, sammanställd ur ”Det enkla och det svåra”, januari till november, och ”Midsommardalen”, december. Ur denna KALENDER hämtas Månadens Martinson.
HÖST
September är den klassiska enkelhetens månad emedan den är det insamlade överflödets. På överflödets och mättnadens topp är mänskan alltid fallen för förenklingar. De stora linjerna blir nödvändiga. Det är en rent hädonistisk väg hon då går – man ska inte tro något annat. När oron är stillad genom utlevelse i mångfald börjar enkelhetskravet uppträda – organiskt och psykologiskt följdriktigt. Så länge oron varar och mångfalden strömmar på prov genom sinnena och psyket då är frodighetens tid (med frodighetens styrka och lust, eller dess förvirring) men inte enkelhetens, åtminstone inte den frivilliga.
Mänskor vill gärna meritera sig genom att ge sig ut för att offra ett eller annat, men i verkligheten offrar de inte mer än en eller annan drift bjuder dem att göra. De klassiskt rena linjerna är barbarens höst. När barbaren vill ha ro skapar han sig renlinjigheten. Nöjd och mätt på djungler vill han bo i de enkla grundlinjernas harmoniska hall.
Den ädellinjiga hellenska kulturen var (om vi nordbor får uppställa en årstidsbild av detta skeende) ett slags barbariets september. Därifrån och till en äntligt funnen livskonst för alla tider är steget långt. Fornhellas kunde inte ta detta steg. Därtill var dess kultur för mycket en fåtalets kultur. Huvudparten av folket kunde aldrig nå den salomoniska punkten, den som finns uttryckt i de ord som tillskrivs kung Salomo: Se, allt är fåfänglighet. Ty dessa ord sade inte Salomo i en kal och brödlös öken men bland draperierna och konstslingorna i en orientalisk lyxdjungel.
På liknande sätt (bevisas kan det väl inte men högst troligt är det) uppstod väl den forngrekiska ädelkulturen ur en leda och en övermättnad. Efter en av mångfalden våldtagen och upptagen kulturernas sommar, följde ett omprövningens och renlinjighetens september.
Och detta upprepas varje år. När september kommer blir linjerna klarare både biologiskt och psykiskt. Äpplet har blivit äpple, åkrarna står med bara stubben och stommen och vädrets nycker oroar inte längre skördaren och bärgaren. För natursökaren blir de krälande och krypande livsformerna inte längre så påträngande och myrorna befolkar inte längre vägarna långt från stacken. Myllret är borta och man är mätt på myllret för denna gång. De gula flygande lövens fladder och mångfald tar man inte på så stort allvar som om de vore levande och gröna. Ömheten om livet behöver inte längre ta dem med i sitt grönskebläddrande grubbel.
Ännu längre fram på hösten och de skrymmande trädkronorna står alldeles nakna. Man ser långt bort åt alla håll i landskapet. De stora och enkla linjerna säger nu sig själv. Detaljerna har blivit frön som gömmer sig i jorden till nästa år, eller puppor som sover under barken.