– Det är en jättetjock bok, så där finns säkert massor med fel.
Så ödmjukt uttryckte sig Johan Svedjedal när han med hjälp av utfrågaren Irmeli Romo presenterade den nya boken om Harry Martinson.
– Skriv till mig när ni hittar felaktigheter så kan vi föra in rättelser i kommande upplagor!
MAJDAGARNA. Johan Svedjedals bok, “Min egen elds kurir”, har kommit till, trots att författaren – som han själv påstår – hade lovat sig själv att aldrig mera skriva en biografi (han har skrivit om Karin Boye tidigare).
Ett antal lyckliga omständigheter fick honom emellertid på andra tankar. Han nämnde först och främst inspiration från två verkliga Martinson-vänner, nämligen Dick Claésson och Paulina Helgeson, båda verksamma vid Litteraturbanken i Göteborg.
En annan viktig förutsättning var att så mycket Martinson-material finns samlat i Uppsala universitetsbibliotek, det vill säga i den stad där Svedjedal lever och verkar.
Så kom då dessutom en världsomspännande pandemi, som gjorde många aktiviteter omöjliga eller riskfyllda – dock ej den att sitta i arkiv och läsa handskrifter fyra timmar om dagen.
– Det gick fortare att skriva än jag hade trott, säger nu Johan Svedjedal, som samtidigt understryker att det fortfarande finns mycket mer att göra:
– På varje sida i boken finns en uppsats att packa upp, säger han, kanske som en upp- eller utmaning till andra litteraturvetare.
Tiden fram till 1940 har beskrivits i fyra böcker av Sonja Erfurth (1918–2007). Hon har på senare år kritiserats hårt för att hon skulle ha gett en förfalskad bild av Harry och Moa Martinsons liv tillsammans, bland annat i en film av Maj Wechselmann där Ebba Witt-Brattström medverkar.
Johan Svedjedal å sin sida hyllar Sonja Erfurth som en viktig föregångare. Han övervägde faktiskt att låta sin bok börja där Erfurths slutar, alltså cirka 1940. Men eftersom han i alla fall måste läsa in sig på barndom och ungdomsår blev det ändå en heltäckande biografi till slut.
Han konstaterar också att Erfurth hade en lite annan infallsvinkel än han själv. Samtidigt känner Svedjedal en samhörighet med henne, han har läst både hennes böcker och ett antal relevanta brev. Vid den här tiden var litteratursociologi ett begrepp under formande, men han tvekar inte att erkänna henne som en litteratursociolog (som han själv är):
– Det har varit lätt att ”umgås” med henne, vi har inte några stora åsiktsskillnader, säger han.
Irmeli Romo hade inte precis plågat sig igenom tegelstenen ”Min egen elds kurir”:
– Jag njöt av varenda stund och blev lycklig av att läsa den. Jag insåg hur lite jag kunde och hur mycket det finns att sätta sig in i! Den är lättläst, vem skrev du den för?
– Ja, inte för kollegorna, utan snarare för dem som går till bibliotek och bokhandel, svarade författaren.
Johan Svedjedal tycks ha en djup övertygelse om att det som brukar kallas ”tredje uppgiften”, det vill säga akademikernas skyldighet att även göra sin forskning tillgänglig för gemene man/kvinna, i själva verket snarare är huvuduppgiften. Det, anser han, är i varje fall så för en humanistisk professor – och det är mycket viktigt för humaniora och för litteraturen.
Romo och Svedjedal konstaterade nu att Harry Martinson genomlevde så många faser i sitt liv, så det finns mycket att berätta.
– Boken är pedagogisk,kronologiskt och med målande rubriker, som gör det lätt att gå tillbaka och minnas vad man har läst, tyckte Irmeli Romo.
Detta då trots att materialet är så omfattande.
–This is the short version! förklarade då Johan Svedjedal.
Han har i sin bok också granskat en del av alla de förutfattade uppfattningar som finns om Harry Martinson och kunde med statistik bland annat visa hur snabbt denne kom att bli en relativ storsäljare redan i början av sin karriär.
”Vägen till Klockrike” var en stor framgång och därefter fick han goda framgångar, även in i 1970-talet. Till och med den bil-kritiska ”Vagnen” (1960) var en publikmässig framgång, trots att både dåtida kritiker och nutida litteraturvetare av olika skäl inte har upptäckt det.
Av Martinsons tio mest sålda böcker kom de åtta översta ut under efterkrigstiden, visade Svedjedal.
Han blev också oerhört populär och läsarbreven vällde in.
– Folk skrev till honom som om han vore en präst, sade Johan Svedjedal. Han hade säkert inte tid att öppna och läsa alla, så det är hustrun Ingrid vi har att tacka för att breven finns bevarade.
– Det är helt fel att säga att han blev marginaliserad.
Irmeli Romo konstaterade sedan att ”Aniara” är det verk av Martinson som har fått störst utrymme i biografin:
– Tyvärr är ”Aniara” alltid aktuell, sade Johan Svedjedal, det gäller kanske särskilt de senaste åren.
– Men jag vill också lyfta fram honom som prosaberättare. Det är otroligt att det inte finns akademiska avhandlingar om havsböckerna eller om ”Vägen till Klockrike”.
Han efterlyser också ett svar på varför inga doktorsavhandlingar om Martinson har kommit till efter millennieskiftet. Antalet artiklar i vetenskapliga tidskrifter är också oförklarligt få.
I slutet av samtalet konstaterade Johan Svedjedal att en förutsättning att vilja och orka skriva en biografi i det här formatet är att man måste bli ”kär” i författaren. Det kan betyda att man förstår hur en människa fungera, i Martinsons fall se vilken tuffhet och tåga det var i honom, att han under sina unga år alltid var utlämnad till sig själv.
– När han levde med Ingrid fick hans liv en annan inriktning, konstaterade Johan Svedjedal.
Ingemar Lönnbom
Läs första sidorna i den nya biografin här (länk): https://issuu.com/provlas/docs/9789100186098
Fotnot: Sonja Erfurths böcker finns fritt tillgängliga på Litteraturbanken:
Länk: Sonja Erfurth, Verk i Litteraturbanken
- Harry Martinsons barndomsvärld 1980
- Harry Martinson och vägen ut 1981
- Harry Martinson och Moa 1987
- Harry Martinsons 30-tal 1989