Dan Sjögren skrev i förra månaden denna text, vilket framgår av inledningen av densamma. Innehållet är emellertid tidlöst.
De visdomsord man numera missar kan man mycket lätt plocka till sig vid ett senare tillfälle. I medierna finns ju nästan allting kvar, en tid. Således kan var och en ställa tillbaka klockorna och återvända till gamla tider igen.
Med elektronikens hjälp går jag därför bakvägen in i Börshuset där Svenska Akademien i lördags högtidligt avslutade arbetsåret 2025. Men balunsen pågår fortfarande och vi kan delta ett par dagar senare – men utan frack.
Än en gång genomför man alltså det årsprogram som i det stora hela spikades fast av Gustav III för 239 år sedan, som den väloljade speakern meddelar i detta nu.
Det hör till programmet att den som är dagens direktör ska hålla ett särskilt tal vid detta tillfälle. Denna dag är det Anne Svärd som har ordet. Att Svärd är en förtjusande och rikt utrustad person, kunde vi konstatera redan när hon deltog i en av våra skrivarkurser på Nordiska folkhögskolan för tusen år sedan.
Nu är hon sjuk men hennes tal högläses av Anna-Karin Palm.
Svärds tema är att språket – som alltid – befinner sig under attack och i kris, ett ämne som många andra i Akademien, nu och i det förgångna, behandlat.
Då nämner hon att den som kanske ”skrivit den vackraste prosan, den mest innerliga, och den kortaste” i detta ämne är Harry Martinson! Hans tal kom ”djupt inifrån honom själv och därför blev det också så äkta”, konstaterar Svärd.
Äntligen blir det klart utsagt, tänker jag, som varje gång jag läser de där raderna och sidorna skakas av att det likväl går att komma så långt in i något som egentligen är outsägligt.
Vårt sällskap gav nämligen 2014 ut de två tal Martinson höll när han var direktör. Skriften har titeln Harry Martinson i Svenska Akademien.
Särskilt det tal han höll 1958 slår ju en till jorden. Det är omöjligt att referera, det ligger förstås i sakens natur – hur ska man kunna finna synonymer och andra alternativ till hans språk? Likväl försökte jag en gång recensera den boken, nog det svåraste jag gett mig in på.
Det blir sedan mer högläsning ur föredraget från 1958 (det andra direktörstalet hölls 1964):
”Språket kan tagas i lögnens tjänst lika väl som i sanningens. I den meningen är det värnlöst…”
Å andra sidan: ”Språket är den enda verklighet som hos sig kan förena andra verkligheter som annars är oförenliga. Språket är ett bromedel när inga broar finns.”
Vissa ord klarar man sig inte utan. Ett sådant är just ”bromedel” i föregående stycke.
Ett annat är ”förmildring”. Det ordet letade Harry fram för att kunna beskriva länsman Buren. Den mannen dyker upp i berättelsen Flog i Vägen till Klockrike. Buren var ”beryktad … för sin brist på hjärta och förmildring.”
Dan Sjögren