Månadens Martinson november 2019 – av Semir Susic

Den gröna sfär vi fått att leva på

Mitt första möte med Aniara lyser med ett ljus som kan försköna själva ljuset. Jag var sjutton år och de 103 sångerna överväldigade mig. En klasskamrat lånade ut sitt exemplar och snart hade jag ett eget på nattduksbordet. Mina första läsningar av Aniara var troligtvis mycket bristfälliga. Jag läste verket som en metafor för vuxenvärldens ytliga och triviala tillvaro. De åtta tusen själarna ombord på Aniara ägnar sig åt sekterism och befängda ritualer. De flyr från meningslösheten genom att konsumera Mimans bilder från Doris utan att själva kunna leva dem. Själv ville jag inte vika undan för det smärtsamma – tvärtom drogs jag till det och jag fick mitt lystmäte då jag läste verket om och om igen. Det var som att Aniara erbjöd en heltäckande bild av mänsklighetens paradoxer och existensens skörhet.

I de 103 sångerna lyckas Martinson gestalta mänsklighetens inre – men också yttre premisser – på ett synnerligen omfattande vis. Det finns bara en annan författare som åstadkommit samma universella beskrivning av mänsklighetens villkor – William Shakespeare, vars samlade verk jag läste entusiastiskt under samma period som jag stötte på Aniara. I pjäsen Som ni behagar yttrar en av figurerna repliken: ”All the world’s a stage och det beskriver båda författarnas syn på mänskligheten. Hos Shakespeare är det en metafor för det sociala spelet och människans drivkrafter. Hos Martinson kan man läsa in det på ett mer bokstavligt plan. Hela jordklotet, Doris, är en och samma scen och allt hänger samman. Mot den bakgrunden är jag oerhört glad att Aniara får en alltmer omfattande internationell spridning i form av översättningar, filmatisering och tolkningar såsom den som Klockriketeatern och The Crossing arbetar med. 

Idag är jag trettioett och pappa och läser Aniara med andra ögon. Jag hyser inte längre tonåringens övermod utan förälderns sårbarhet. Forskarna ger oss tio år att vända utvecklingen och börja minska utsläppen av koldioxid. Om vi inte lyckas riskerar vi förlora kontrollen över klimatet. Om permafrosten smälter, om korallreven dör och om regnskogen skövlas – ja, då bör vi se oss om efter en annan plats i universum. Det är tyvärr inte science fiction. Det är inte ens i en avlägsen framtid. Forskarnas budskap är tydligt – vi måste förändra vårt förhållningssätt till planeten. Det vore rimligt att vi tog denna kris på allvar och agerade tills den var löst men istället fortsätter det mesta som vanligt. En annan tolkning av Aniara gör sig påmind. Den om jordklotet som en goldonder i rymden, ljudlöst glidande utan destination. Ett ljusår är en grav. Jag tänker att mitt sjuttonåriga jag trots allt var något på spåren.

Martinson skrev Aniara i början av det som kallas för ”the Great Acceleration” efter andra världskriget. Med sin känslighet kunde han förstå vartåt det barkade. Hans varning till mänskligheten har inte fått något gensvar – ännu. Kanske kommer det decennium som vi har framför oss att bli det decennium då Harry Martinsons blick på vår jord växer sig allt starkare. Aniara påminner oss – tack vare sitt dystra budskap – om att förundras, och det kan vi ännu göra. I syskonverket Doriderna ger oss Martinson det nödvändiga perspektivet. Den gröna sfär som vi fått leva på är tack vare en lyckodraging med Vintergatans stora tombola. Och en sak är säker – vid nästa dragning är vi inte med.

Texten publicerades ursprungligen i Klockriketeaterns Aniaramagasin

Aniara – fragment ur tid och rum är en samproduktion mellan The Crossing och Klockriketeatern

Bilder: John C. Hawthorne

1 comment for “Månadens Martinson november 2019 – av Semir Susic

  1. Ted
    6 november, 2019 at 05:52

    Fint skrivet

Lämna ett svar till Ted Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *