Harry drar!

Lördagen den 27 januari genomfördes ett litterärt program på Göteborgs stadsmuseum. Dan Sjögren var där:

Det var knökat – som vi på den salta sidan av Sverige säger – i den gamle tidningskungen S A Hedlunds sal i Göteborgs stadsmuseum.

Martinson fick draghjälp av två andra göteborgsförfattare, Karin Boye och Bengt Anderberg. De tre presenterades alltså vid ett och samma tillfälle. 

Vad har Harry Martinson betytt för Göteborg och vad betydde staden för Harry Martinson? Det var den dubbelfråga sällskapets illustra sekreterare, Carina Olsson Wahlsten, tog sig an i lördags. Hon hann teckna en förbluffande rik bild av framför allt författarens tidiga år under de tjugo minuter föredraget varade.

Martinson gav själv ett vackert svar på den sista delen av frågan i samband med att han 1949 valdes in i akademien: ”Göteborg har skapat hälften av mig”. 

Det vimlade av sådana träffsäkra citat i Carinas exposé. Citaten blev ett oslagbart ljus som riktades bakåt, mot göteborgstiden. Ja, varje försök att referera hans geniala ord är förstås dömt att misslyckas. Man får högläsa!

Om Göteborg sa förresten Martinson själv (och blev citerad av Carina) ”att stadens grund djupast sett var en köl”. Vilken formulering! Och vilken iakttagelse! Men jag har inte sett att den använts i stadens turistreklam.

Harry Martinson hade redan utvecklat sitt ”flyktbeteende” när han nådde Göteborg 1918. Han hade längtat dit, berättade Carina, där skymtade ju världen och där fanns den ”dörr som öppnades mot havet”.

En polis hittade pojken under en presenning på en pråm i hamnen och han togs följande dag till Majornas barnhem. Ena handen vilade mot hjärtat, när Carina läste högt om den resan. Det var hon inte medveten om, att också hjärta och hand berättade om den brådmogne Harry. Men det kändes.

Så dök en dåtida spårvagn upp i bild. Pojken fick stå vid föraren under resan som ledde till att han delvis rullade in i en ny värld.

Det var också då han äntligen stod vid sin längtans mål, förklarade Carina, Klippans varv. Men han blev besviken, det såg inte mycket ut för världen.

Då var han mer imponerad av Skansen med Kronan. Ny läsning; ”Därifrån såg man Staden Göta i hela dess vidd, hur den blårökig och sammansatt bredde sig ut mot den silverarmade västern…” Och armen läste åter med och rörde sig mot havet.

Så fick vi beskåda den anteckning som meddelade att Harry tagits in på Majornas barnhem. Från det ögonblicket byter han också efternamn. Det gamla var Olofsson.

”Så drog han sitt vanliga kort och stack”, förklarade Carina. Nästa bild visade ett litet stationshus i Jonsered. Där mötte han Margaret Kjellberg som ”fixade ett jobb på bruket” där han blev kvar ett halvår. Sedan sökte han sig till Sjöstaden igen.

”Jag har en föreställning om att varje människa har sin tyngdpunkt på en bestämd plats”, förklarade en gång Tomas Tranströmer. ”Som en kula som rullar runt tills den hittar lägsta punkten, där den kan vila.”

För Harry Martinsons del rullade den där kulan runt i tio års tid utan att egentligen vila alls. Den flyttade sig då i den röda triangel som binder samman Haga, Järntorget, Masthugget, Majorna och hamnen.

Länge var han ”hemlös och lösdrivare, han bodde på härbärgen, ungkarlshotell och någon månad på Pilgatan 7 i Haga”, meddelade Carina. (Bild 6: Kafé Japan).

Därpå dök en pampig bild av Järntorget upp, politiskt och fackligt centrum i Göteborg. Torget med omgivning var ett givet centrum för arbetarrörelsen och därtill en axel i Martinsons tillvaro. 

Han är konstintresserad och umgås med artister och målar själv. Hans Eldareporträtt i olja från 1934 dyker upp på duken. Ragnar Sandberg ska ha sagt, meddelade Carina, att han ville måla som Martinson diktade.

Och Göteborgs betydelse?

Carina summerade:

Det är här han kan möta Margaret, välgörerskan (hon får sedan alltid vara med och dela hans framgångar). Här börjar han publicera sig (först under pseudonymer, som Harry Bleking). Här skolas han in i skrivarskrået. Här möter han Moa. Och här bekantar han sig en politisk och facklig värld och det påverkade honom säkert, förmodade Carina. (Bild 8: Piongatan 5).

Det var framåtrörelse och flyt i framställningen som ju nästan har drag av folksaga. Det blev också en på alla sätt njutbar föreställning, fylld som den var med bärande detaljer och många av mästarens guldkorn.

Dan Sjögren