Dan Sjögren har läst en dansk roman som får honom att tänka på Aniara.
Det yttre och inre händelseförloppet i danskan Olga Ravns kortroman ”De anställda” har en del likheter med Harry Martinsons epos Aniara.
Också i Ravns verk befinner vi oss i ett rymdskepp som avlägsnar sig från jorden. Det har dock inte kommit ur kurs utan ingår i en flotta, utsänd för att kolonisera rymden.
Greppet är annars likartat. De ombord vittnar om sin situation i cirka hundra mycket korta texter, oftast mindre än en halvsida.
Aniara innehåller som bekant 103 dikter i ungefär samma format men där är det i huvudsak mimaroben som berättar om livet i skeppet.
En del av resenärerna i Ravns bok är tillverkade på konstgjord väg. Det tar två år att framställa och programmera sådana mänskliga kopior. De är i princip odödliga, ja om de förses med reservdelar och uppdateras. Var tredje dag töms deras medvetande.
Fönstret i den nya boken har samma tröstande roll som miman i Aniara.
Den sortens bioteknik är ju okänd i Aniara. Där är de som kommit ur kurs i rymden som du och jag. Vi är i den meningen med på skeppet.
Under resan upptäcker man i ”De anställda” en planet som liknar jorden. Från den tar man med sig ett par gåtfulla föremål; de tycks leva på något okänt sätt och bekommer resenärerna väl. Den sortens hokuspokus förekommer inte i Aniara, som tur är.
I den nya boken beskrivs ett sofistikerat panoramafönster från vilket resenärerna kan se sin hembygd. Då minns de naturligt födda en rad vardagliga ögonblick på ”den förlorade jorden”.
Fönstret i den nya boken har samma tröstande roll som miman i Aniara. Men denna är ju underbart kompetent, både besjälad och allseende och erbjuder de trängda resenärerna ständiga ”himmelsrus”.
En av de naturligt födda i ”De anställda” är stolt över att han ska dö, det är en sorts adelsmärke, tycker han. Mycket litet belyser annars deras värderingar.
Egentligen behöver man ju inte placera människor i ett ofantligt rör som susar fram i rymden för att skildra hur ett framtida samhälle är beskaffat.
Men i Aniara är skeppet och den förfelade resan mot Lyran oumbärliga. Det är ju resenärernas längtan efter Doris som är eposets stora tema. Martinsons grundtanke är att utan livet på jorden, kan vi inte överleva som art. Vi går sönder.
Ravns bok har kallats ”en arbetsplatsroman från det tjugoandra århundradet”. Den är översatt till 25 språk och har i dagarna också kommit ut på svenska. Aniara – nobelpristagarens kanske viktigaste verk – hade fram till 1978 bara översatts till fem språk!
Dan Sjögren.
