Att skriva med näsan – om Harry Martinsons Utsikt från en grästuva
Jonas Gren
Det finns dagar som luktar solbränd hy. Det finns dagar som luktar sjödy. Det finns dagar med doft av solsken mot torrlav och solupphettad gråsten så stark att en blir törstig. Det finns den söta doften av spergel och den ogräskryddade snuslukten från själva mullen. Allt detta finns i Harry Martinsons Utsikt från en grästuva. Det är en vacker liten utgåva, som behandlar ämnen som medeltidens förnuftsvidriga kartor, rovflugan laphrias härjningar i grästuvan och luktsinnets vikt för diktningen, ”näsan är den verklige blomsterpoeten”. Boken kom ut 1963, strax efter Rachel Carsons epokgörande Tyst vår. Som klangbotten finns oron för gifter och atomkraft, för urbaniseringens lok som far fram över landskapen. I kontrast mot den mänskliga storskalighetens gissel ställer Martinson naturskildringen. På två sätt.Dels genom egna utföranden, till exempel i öppningsessän där en åra skär ned i molnmjölken som både är vatten och himlagäck i sin spegling. Och han kommenterar den, försöker sig på en naturgestaltningens programförklaring.
Just Carson nämns inte, men när Martinson i den avslutande texten ”Brev” beklagar sig över det tilltagande bullret i världen, och över de kalla och regniga vårar och somrar som passerat, nämner han böcker han ”läst och lidit av, och som handlar om naturens förstöring genom människan”. Här ingick sannolikt Carsons verk.
Att våren tystnar är ett tema som också dyker upp i Utsikt från en grästuva, när Martinson bekymrar sig över kölden och vätan som får landskapets ljud att avta, surrandets – ”insekternas alforkester” – såväl som fågelsångens.
En fråga uppstår: vad betyder sinnena för Martinson?
De är centrala i hans natur- och litteratursyn. Ögonens, fingrarnas, öronens, näsans skrift. Helt klart hänger sinnena samman med Martinsons behov för koncentrerade och djupgående upplevelser av tillvaron i landskapet, det han kallar stämning. Hur sinnena samverkar med vårt känsloliv, hur syrenens doft framträder i koltrastsång och morgonljus, har att göra med detta stämningsbehov som han menar är större hos poeterna. Martinson letar bland minnena och försöker förstå hur den levande omgivningens uttryck internaliserats i den egna kroppen. Bilden av barndomens blekingska somrar med ogräsrensning och slåtter, i åmar av varmluft längs marken, träder fram:
När man på detta sätt kom krypande nästan som ett djur, eller i varje fall på knän och armbågar och körde huvudet i hundlokestånden glömde man för ett ögonblick rovornas rättning i ändlösa rader och hängav sig med ögon, näsa, smak och hud åt någonting som var helt och hållet sommar, en sommar bortom nytta och sans.
Där är han, ett människodjur bland blad. Med nosen mot allt som luktar. Hur hade Martinsons skrivande tett sig om han varit hund, eller älg, med deras långt mycket mer raffinerade luktsinne?
Att han var ett hårt arbetande barn i gräset inverkade sannolikt positivt för naturkänslan, resonerar Martinson. Växtligheten blev något intimt. Han ”fick den på närhåll i näsa och öga”:
Hur upplevde man inte ett fång nyslaget grönfoder med alla dess dofter och safter, och hur kom inte de middagsvarma markångorna emot en där man låg och rensade i ett rovland.
Det eviga plockandets monotoni framtvingade ett slags mystik. Långt innan författaren visste namnet på hampdån och åkerkonvolvel, bitterblad och stinksyska, sprödskör jordrök och sötklibbig spergel lärde han sig att älska dem. Mystiken uppstod, menar Martinson, i upplevelsen av arternas samspel; ”i vad som hände i själva det jordnära nuet där insekterna kom och for och humlan eller vildbiet lämnade blomman just lagom innan den slets upp av ogräsrensarens hand”. Men kvickroten och åkertisteln blev han aldrig vän med. I strid med dem var han helt på husbondens sida.
Det är bra, slår Martinson fast, att ”nyttans linje” bär barnet emot, att barn gläds över blommor som undgår lukning och slåtter. Från den linjen är steget inte långt till dagens rätvinkel av samhällelig nytta: arbetslinjen. En sommar bortom nytta och sans. Jag tror politikerna behöver läsa mer Harry Martinson.
I Utsikt från en grästuva, som kan klassas som naturessäer – en genre som kanske inte har lockat, eller lockar, horder av läsare direkt – lyfter författaren fram naturskildringen som den potentiellt viktigaste av alla. Men då inte med syftning på gulliga haranger om sommarängar eller bombastiska dikter om bergsmassiv, varav det sistnämnda Martinson avfärdar som ”svulst och titanromantiskt flås”.
”Vackra trakter är naturskildringar i sig själva”.
Ett naturlandskap kan däremot, om det upplevs kosmiskt, ge upphov till centrala former av litteratur, snarare än att vara illa ansett ”svärmar”-skriveri. Vari ligger då detta kosmiska?
Att syssla med naturskildring är för Harry Martinson att ”umgås direkt med de både djupaste och luftigaste elementen för livsvillkor och således verklighet och magi i en och samma framtoning: verklighetens väsen, den givna naturens på en gång aningsblommande och strävt påtagliga alltidhult”. Det kosmiska i en solbelyst äng: existensen samlad till en punkt ledande in bland kronblad och ut i universum.
Genom att träda in i detta kosmiska seende kan vanesynen ställas om till visionär syn, och ”verklighetens väsen tonar som aningsrusningar upp ur tingen”. Men för att det sedan ska bli bra text, måste nya ord till. Och på så vis får Martinson neologismer, nybildningar av ord, en logik. Han menar att den visionära synen hänger ihop med ett visionärt språk. Naturskildringen kan då bli platsen ”där de exakta och de visionär synsätten möts och enas, eller tvistar och strider”.
Den moderna naturberättelsen vilar på tre fundament, anser Martinson i öppningsessän ”Om naturskildring”. För det första är den folklig och bygger på vad människor i allmänhet vet: att regn ger växlighet, att fiskar leker, att göken gal om våren. För det andra kommer den ur de egna erfarenheterna av att vistas i landskapen, att sjön svalkar, att vattnet glittrar i solen, att haren rätt vad det är hoppar fram på stigen. För det tredje har den en vetenskaplig grund. Naturtexten utgår från vad forskningen vet om arterna och ekologin.
När allt detta är på plats kan naturen bli, med Martinsons begrepp ”ordtagen”. Fast ytterligare en komponent måste till för att övertyga. Kärleken till det levande. I denna kärlek, och med insikten om att naturen inte främst bör sökas på särskilda platser, definierade vildmarker, utan att den är ”allestädes närvarande, central och universell”, bor det Martinsons kosmiska natur. På så sätt ligger hans natursyn, tänker jag, nära den syn som råder bland författare och litteraturvetare inom fältet ekokritik idag, där begreppet natur ifrågasätts i och med att strikta gränser mellan natur och kultur, mellan människans natur, som bakteriefloran i våra magar (vår evolutionära historia) och Sareks evolutionära vildmark, präglad av renskötarens kultur, inte låter sig fastställas. Snarare hänger fenomenen samman i systemens komplexa vindlingar. Ett sätt att tänka som bland annat den amerikanska litteraturvetaren Timothy Morton ägnat sig åt i böcker som The ecological thought.
Hos Martinson handlar naturskildringen inte bara om den kosmiska erfarenheten. Det levande självt, som sländorna, kan i sig forma dikt:
Deras ögon, torax, vingar, ja hela deras varelse är som subtila rader i förfinade poem, så ömtåliga att de skulle krossas sönder vid själva nedskrivningen. De poemen kan bara läsas direkt där de lever i nuet och stämningen.
Något som är påtagligt i Utsikt från en grästuva, ja, som är poängen med titeln, är in- och utzoomningarna. De kännetecknar författarskapet i stort. Svenska Akademien tog fasta på dessa i motiveringen till nobelpriset 1974, att spegla kosmos genom daggdroppen. Det är när vi med ryggen mot universum betraktar rovflugan laphria där den far fram i gräset, ser sniglarna som svarta sviskon och nyckelpigan sittande som en bit stelnad lack på ett strå, som vi inser att ”[det] minsta landskapet, tuvans landskap omkring skon, har rätt betraktat lika mycket att säga som den stora och vittberömda dalen.”
Men för att nå fram till tuvan, upptäcka dess värld, behöver vi bli barnsliga. Vi måste byta skala. Zooma in. Liksom barn släppa oss själva och frammana ”ett visst mått av sorglöshet och leklynne”.
Något mer som är påtagligt hos Harry Martinson: han älskar sommaren. Och inte vilken sommar som helst, men den soliga. Det finns något befriande i denna enkla sommarlängtan. Hur våren ”kräver en stark och djup solsup innan den vaknar”. Men sommarkärleken blir för den skull inte ytlig eller kletig. I botten ligger djup civilisationskritik, en bedrövelse inför mänsklighetens fjärmande från de levande landskapen. Bilens inneslutande av människan förfärar, vi får en ”död livlighet, en mänsklighet i kapslar, nästan aldrig gående mer”:
Snart är svenskarna effektivt isolerade från de stämningar som kan uppstå via naturlandskapets egna ljud och dofter. Lärarna klagar också alltmer över att naturintresset hos ungdomen är i starkt avtagande. Folk blir genom bilen inomhusmänniskor också ute.
Sommaren, precis som bergen, diktar sig själva, menar Martinson. Men han tycks anta en skillnad mellan naturfenomenen, kanske beroende på skala. För att få syn på sommaren, till skillnad från bergen, räcker det inte med att ställa sig i landskapet och titta. Vi måste ner på knä. Ner i grästuvan. Där hittar han det självskrivande livet. Som insekterna. Hur de skapar spänningsfält mellan tingen. ”De är, fastän det låter underligt och ovant, ett slags oändligt sammansatt ställföreträdande nervsystem i blommornas tjänst: de nervlösas nervtrust”.
Att regniga somrar bekymrar, har inte bara med bristen på insektssurr och fågelläte att göra. Även blommorna, ”sommarens ögon”, drabbas. De framhärdar i ”våtgrön indolens i gräsens Schlaraffenland”, en kalasmark för boskap: ”idisslarnas färskmatshimmel där mången gräsmark i slö dräktighet ger hundrafalt medan blommorna står tårögda och tyngda av väta med drunknade smådjur i kalkar och bladveck.”
Fjärilarna sitter med sammanklibbade vingar och träffas som av kulor av vattnet. Ur det genomvätta krälar sniglarna fram ”liksom blötdjur ur gröna hav”.
På halvarktiska breddgrader, som i Sverige, finns, menar Martinson, ett särskilt sommarmedvetande, som skiljer sig från det i tropiska länder, där lövfall och grönska inte sker med samma drastiska av- och pårörelser. Sommaren uppe i norr kan målas med dessa bilder:
det rum där önskningarna om all livets rikedom bor: väldiga slätter, susande lövskogar, konvaljelunden och näckrossjön, skogstjärnen från vilken sommarmorgonens dimma lyfter som när en skogsgumma blåser hetröken från svart kaffe.
Den som tror om Martinson att han är naturromantiker bara för att han liknar sjöns dimma med kafferök är fel ute. Hans natursyn är inte romantisk. Ordningen i den biologiska världen, skriver han, är ”ofta beklämmande” med otaliga grymheter. De flesta individer på jorden upplever inte tillvaron som annat än en knapp, snål och extremt restriktiv kamp. Och någon vidare kommunikation mellan djuren, växterna och de mänskliga djuren existerar inte. Men. Grymheten är inte dominerande. Entydighet saknas. Att somliga tolkat naturen som grym och därefter skapat mordiska ideal för mänskliga samhällen bygger på en felsyn och en grymhetskult ”som är helt och hållet vilseförande: helt och hållet sjuklig och i verklig mening djävulskt grym”.
Romantiken som konstriktning har Martinson inte mycket för. Den är alltför storslagen. Och på grund av den har sagorna ”förjolmats”, blivit alltför konstfulla. Han läser hellre folksagor än romantiska omdiktningar, eftersom de tidigare hade ”en viss jordig torftighet som ändå bar.” Istället för vild inspiration tror han på revision.
Uppjagad extas eller upphetsad stämning är mig motbjudande, även om jag någon har förfallit därhän. Bäst är stämningen när den stämmer också med livssynen, och en extatisk livssyn, en extatisk livsåskådning är för mig något otänkbart. Extaser är momentana känslofenomen, och de passar inte vid lindans. Ty en lindans är dikten, bland mycket annat som den också kan vara. Den är liksom kultur över huvud, ja, liksom natur i djupare mening också är det, en avvägningens konst. Alltför uppdriven lidelse tröttar alla parter. Detsamma gäller för all kallt beräknande konst, på pricken uträknad på effekterna. Något av defekterna måste också komma med.