Månadens Martinson Augusti – da capo från år 2008

Månadens Martinson – i augusti månad 2008

Ringaren

I blåklockstider kan man se den blyge och svartklädde Ringaren, en liten skalbagge av trettisjunde familjen, vivel-ätten. Han ses ofta sitta på det glatta ringarrepet där detta leder ner i klockans stängel. Hans namn är Miarus. Man kan hälsa på honom med luppen och då nickar han men börjar inte ringa förrän man lämnat ängen, men då ringer han mångenstädes, överallt där ängar kan ha klockor. Någon säger att om det stora börjar redan i det lilla skall han ringa till världsdöd på en förgiftad äng. (Ur Dikter om ljus och mörker, 1971)

Miarus, den lille ringaren.

Personlig kommentar:

Augusti är fortfarande blåklockornas tid. För drömmaren och visionären Martinson föll det sig helt naturligt att klockor ringer. Och precis som kyrkornas malm kan de behöva en ringare för att de ska ljuda. När Martinson beskriver en blomsteräng tar han ofta insekterna till hjälp. Och där finns den lille skalbaggen som så träget besöker klockorna. I diktens slut vidgas snabbt mikroperspektivet till det globala miljöhot som vi i dag upplever så starkt.

Långt tidigare hade Martinson skrivit om de ringande blåklockorna – då utan ringare – och deras värld:

”Den mindre blåklockan ringer på ängsmon vid sidan av den större. Lågt intrasslad i markens torra strån av gulnad vildhalm ringer den i bugande ställning. Men den större blåklockan ringer blåviolett hög och rak högt över dallergräsens vackert skimrande berlocker. Hög ohörbar klang dallrar ur blåklocksskinnet. Naturligtvis ringer de inte, men varför inte låta dem ringa då de ändå ringer i folkmun, folkvisa och bilderbok.” (Ur ”Blomsterkort”, Det enkla och det svåra, 1939)

Åke Widfeldt