”Julklappen som jag minns” ~ Av Harry Martinson
– Denna tidning har bett mig ta fram ur minnets gömmor ”Julklappen som jag minns”. För all del. Nog kan jag plocka fram ett sådant minne, men om någon särskilt stor klapp handlar minnet inte. Ett lamm av gips med en pingla runt halsen stort som ett frö. Det stod fastsatt på en brädlapp med hjul och kostade elva öre. Jag var fem år när jag fick det. Till historien hör att min glädje över det lilla djuret till en början inte alls var översvallande, och hade jag inte råkat snava och bryta halsen av det så hade jag nog vid det här laget inte haft det ringaste minne därav. Men genom att jag föll omkull så att lammet alldeles kaputterade, förstorade jag i ilskan den lycka jag knappast känt och överdrev starkt tjusningen i att äga hela lamm. Följaktligen frossade jag hela den julen i självmedlidande och skickligt förljugen saknad, och med mitt bölande över det förlorade lammet fyllde hela huset och kunde inte nedtystas varken av sprattelgubbe, giraff eller apa.
Jag behöll och vårdade lammet i dess sönderbrutna skick i ett par år och begravde det slutligen i en ljungbacke, sedan jag till det yttersta pressat det på alla möjligheter till njutningsrik sorg och saknad. Ännu sedan jag nått hög ålder, d.v.s. börjat småskolan, kunde jag, då jag påminde mig det lilla elvaöreslammets grav, falla i den mest givande gråt.
Ja, det var en minnesrik julklapp som på sitt sätt kan få illustrera diktens ord om att ”var plåga har sitt skri för sig, blott hälsan tiger still”. Ty av alla hälsans julklappar, yllestrumpor, tröjor och skor, minns jag numera intet, allt medan ett huvudlöst elvaöreslamm stolt bäar ur sin grav.
HARRY MARTINSON Veckorevyn 1942, Julnummer