”Vad hjälper regn av pilar eller lansar
mot denna sinnebild av våld och terror
emaljhårt misskundslös, med två sierror
av slaggvass knölighet längs ryggens pansar.
Bestiarium är egentligen en gammal genre där djur av allehanda slag beskrivs och avbildas. Men i våra dagar är sådana texter vidöppna och kan egentligen se ut hur som helst. Skribenterna kan alltså nyskapa inte bara språk och stil utan också de djur och varelser som avbildas. 1964 gav Harry Martinson tillsammans med Björn von Rosen ut ett verk de kallade just Bestiarium. 1984 utökade von Rosen utgåvan på egen hand och presenterade Nya Bestiarium.
De två författarna skrev kortdikter i en sorts vänskaplig tävlan, berättar von Rosen i sitt förord. Han läste vid något tillfälle upp en kortdikt om den snabbfotade geparden och Martinson svarade då med fyra rader om björnen:
Om björnens lynne talas för och mot.
Han mötes än med glam och än med knot.
Men björnen själv om detta inget vet.
Han lynne är hans lilla hemlighet.
En del gott folk tyckte att den sista versraden var i tamaste laget men von Rosen menar att sluttampen är mer laddad än de flesta förstår. De som dresserar djur betraktar nämligen björnar som farligare än både tigrar och lejon.
Björnen kan när som helst ilskna till och det går inte att förutse när den ska koka över. Det alltför ”älskvärt välvilliga leende” som kritikerna tyckt sig ana i slutraden är därför i själva verket ”älskvärt illvilligt”, förklarar von Rosen.
En och annan menar också att björnen i texten bär drag av skalden själv. Säkert är att Martinson emellanåt var ganska trött på att alltid uppfattas som soligt leende och godhjärtad.
Vid ett annat tillfälle skrev Martinson om kondoren, han ”lyfter sig så högt att jorden blir ett piller / som svävar nedanför”. von Rosen svarade då genast med en egen dikt. Och så fortsatte de.
De här djurförsöken hade ”en viss tonart gemensam” och det var ett av skälen till att det så småningom blev en liten bok av det hela, påpekar von Rosen.
Likt en heraldisk vävarmyt
han trivdes bäst bland trän
som aldrig susat för en vind;
i blåst fick han migrän.
Den sista versraden lär ha syftat på von Rosen.
Vi känner genren bestiarium ända från antiken men mest bekanta är ett par verk från medeltiden. I dem är beskrivningarna ”allvarligt menade och handlar om mer eller mindre kända djur”, ”en del verkliga, andra inbillade”. Det hela liknar en tidig zoologibok som delvis bygger på rykten.
Om själva arbetet och resultaten tiger Harry Martinson. Men i den utökade upplagan nämner von Rosen att de två ”levde som i ett rus hela den sommaren”.
Därom vittnar kanske också verkets vackra undertitel; ”djur och fåglar från alla jordens länder och olika historiens åldrar infångade med tankens snaror vid stranden av sjön Sillen sommaren 1963”. Där anar man väl Martinsons penna.
Han skriver ett par dikter om djur som dött ut – om mammuten och den sabeltandade tigern – men också om fantasidjur, som rockfågeln, enhörningen och basilisken:
Bli betraktad av en basilisk
ansågs fordom som en dödlig risk.
Man blev plötsligt sjuk och gick ur tiden
vid hans kalla blick och glimten i den.
Det var väl Tore Zetterholm som menade att vi i Martinsons metaforer stundom kan skymta en buspojke. I Bestiarium är det inte så många metaforer men det busaktiga draget kan anas i rimmen.
Nästan alla dikterna är nämligen metriska och rimmade, det är alltså två smeder som tävlar i samma smidesgrenar.
Harry Martinson bidrog med något dussin dikter till den första utgåvan, von Rosén skrev ett drygt trettiotal texter till de båda böckerna.
Alla dikter är försedda med von Roséns djupt personliga teckningar. De ställer mycket svart och mörker mot oväntade glipor av vitt och ljus. Ibland blir linjen mycket grov, nästan fläskig. Andra gånger är den bara antydd, ett tunt streck.
Till Bläckfisken skrev Harry Martinson följande strof:
Kramande bläcksäckens sepia-galla
utklämmer Octopus djupt i sitt hav
molnet av mörker; så griper hans kalla
armar om offret, själv blir han dess grav,
Johan Svedjedal beskriver det här samarbetet som en ”litterär tennismatch med skruvar, undanläggningar, stoppbollar och listiga passeringar.” Roligt formulerat men riktigt så utstuderat och intrikat var nog inte detta tandemdiktande.
Svedjedal menar också att den här verbala tennisen är ”ett rekordförsök i litterär otidsenlighet”, ett ”litterärt självskadebeteende” eller möjligen en spark mot nyenkelhet och konkretism, 60-talets antipoetiska modelyrik.
Han anser väl att Martinson underpresterar. Skalden borde inte skoja bort sin begåvning utan sitta hemma och dikta, världen behövde allvarsord och inga lustifikationer.
Men man måste som vanligt beundra precisionen i Martinsons färgstarka beskrivningar också i detta udda och aparta sammanhang. Ofta innehåller därtill hans tolv dikter oväntade och drastiska utgångar.
Samlingen är ju en lek mellan två egensinniga herrar. Den läsande blir indragen i den leken och själv har jag glatt mig åt skämten och tonen i texterna.
Förresten händer något liknande med Svedjedal. Han hittar en rolig metafor då han föreslår att Bestiarium måhända är ”icke-poesi … skriven av två dygdemönster som plötsligt smugglar in en pruttkudde under lärarens sittdyna”.
Dan Sjögren
Fotnot: I den här lilla essän har jag uppmärksammat Harry Martinson och helt förbigått von Rosens litterära insatser i Bestiarium. Där finns likväl ett och annat att hämta för ett blivande von Rosen-sällskap.