Bitterljuvt, kan jordelivet upplevas mitt ibland sina paradoxer. Det oändliga och det ändliga. Det som är och det som ännu inte är. Sorgen och glädjen… Ute blommar sommaren.
Under sällskapets årsmöte i maj månad, fick vi möjlighet att lyssna till Klockrikestipendiat och filosofiprofessor Jonna Bornemark. Hon talade utifrån begreppen ovisshet, förundran och känsla. Begrepp som också kännetecknar Martinsons skrivande.
Bornemark refererar till astronomen och teologen Nicolaus Cusanus som målar upp varandet till en vid form vars horisonter likt membran, skiljer oss från det vi inte vet. Vid dessa ytterlinjer kan exempelvis poeter och konstnärer befinna sig och lyssna med öppna sinnen inför frågor som Vilka är vi? och Vart är vi på väg? Det tycker jag är ett berikande sätt att se på tillvaron. Som ett komplement till de mätbara och vetenskapliga värdena.
Läste någon gång, någonstans om Harrys ”drömmareblick” som förutsättning för hans briljanta skrivande och seende. Det fick mig att skriva dikten som bifogas nedan. Delar även min tonsättning av ”Den själ som vore att önska sig”. Den texten säger något om Martinsons förhållningssätt. Här ryms både öppenhet och kalibrering. Har satt den samman med ”Lanternorna tänds”, som är en skildring från tiden ombord.
Ute på oceanen finns musslan som sköljs igenom av havet självt utan att fullständigt elimineras, ty där – i den själ som vore att önska sig – bor ”tyngdpunkt och gyro”. I kabyssen kan vi finna gyroupphängda kök, som lyckas servera balanserade och näringsfyllda måltider, trots att det gungar och kränger runtomkring. Gyrokompassen hjälper oss att hitta vägen. Följsam, men ändå opåverkad. Vid närmare eftertanke gifter sig de två texterna rätt bra.
Man kan då fråga sig vad en sådan drömmareblick består i. Jag tänker mig att den innehåller både känsla och förnuft. En klangbotten av livserfarenhet. Kanske blir tonen särskilt klar och stämd i balansen mellan högstämd och nedstämd. Jag funderar på tillstånden melankolisk, melodramatisk, eftertänksam, insiktsfull, lågmäld, nostalgisk, drömsk och tacksam. I vissa stunder sammanfaller allt detta i en särskild sorts närvaro och en kreativ möjlighet. Finns ett samlingsord, skulle det kunna sägas vara något bitterljuvt. Svärtan och ljuset. Mötet mellan allt detta där både ovisshet, förundran och känsla ryms.
Malin Häggblad
.
Det är
blicken
som skapar
poesin
inte pennan
Det är
blicken
som skapar
fotot
inte kameran
Det är
blicken
som skapar
tavlan
inte färgerna
Det är
blicken
som ser
berättelsen
bortom orden
Det är
blicken
den
fokuserade
drömmareblicken
som sjunger
bortom tonerna
.
https://soundcloud.app.goo.gl/qn8wRGyx6m72cwVb6
Lanternorna tänds/ Den själ som vore att önska sig.
Text: Harry Martinson
Musik, piano: Malin Häggblad
Sång: Deborah Arnfjell
