Månadens Martinson – Havssmedjans röda ögon i dikten ”På Kongo”
Professor Ingvar Holm (1923-2017), litteraturvetare som var vår förste ordförande i Harry Martinson-sällskapet har lämnat oss, men hans många böcker finns kvar och bjuder ovärderlig kunskap, inte minst till fördjupad förståelse av Harry Martinsons diktning.
I ett förord till De olydigas litt
eraturhistoria och andra essäer (2005), skriver Ingvar Holm om att under 1950/60-talen utkom ett verk i många band – Bonniers allmänna litteraturhistoria. Den sista av volymerna skulle handla om modernismen och Ingvar Holm ombads att medverka. Han hade mycket annat att göra och ställde sig tveksam till uppdraget, men gav slutligen sitt JA till Bonnier. Ingvar Holm redogör i sitt förord till De olydigas litteraturhistoria och andra essäer, för hur uppgiften kom att lösas och Ingvar Holms förord bjuder i sig ett intressant och belärande svep genom litteraturhistorien.
Under rubriken ”Harry Martinson och havet” uppehåller sig Ingvar Holm främst vid Resor utan mål (1932) och Kap Farväl! (1933). Han skriver initierat och medryckande om ”På Kongo och Sång till zigenerskan”, ”Arbetslös”, ”Havet” och ”Världsnomaden”.
”Det är som om Martinson hade ålagt sig att vara sannfärdig när han redovisade sitt liv som sjöfarare, han talar som en som vill befria sig från en börda eller skuld.”
Den tredje och avslutande strofen i dikten ”På Kongo” som inleder Harry Martinsons Resor utan mål, har precision i detaljerna vad gäller sjöfartens upplevelser. Kanske blir det lätt så, att detaljer i en text lämnas utan närmare reflektion, vilket kan betyda att visst innehåll och rikedom som författaren har att förmedla, tappas bort. Innehållet i Ingvar Holms kommentar till den avslutande strofen i dikten ”På Kongo” var för mig något helt förborgat, tills jag av honom fick lära något som motiverade till att ge upptäckten vidare i en text för ”Månadens Martinson.
Om nätterna glodde ”Havssmedjan”
med röda ögon in i djunglerna,
ett djur röt, en djungelråtta plumsade i floden,
en hirsmortel hostade vasst
och en trumma klang dovt någonstans från en by
där gumminegrer levde sitt slavliv.
Ingvar Holm skriver:
”Djungelatmosfären får trovärdighet genom bilder och ljud. Men hur förhåller det sig med Havssmedjans röda ögon? Förordningen om sidolanternor – grön styrbord, röd babord – hade fått internationell hävd redan i 1900-talets första år. Där har väl ändå diktaren låtit de röda ögonens dramatik ta överhand över en dokumenterad verklighet. Men även här gäller iakttagelsen att Resor utan mål är mån om den marina sanningen. När den blivande diktaren eldade sig motströms uppför Kongo fanns särbestämmelser rörande tonnage just i det beskrivna fartygets position, där och aldrig annars skulle röda lanternor användas både styrbords och babords – Havssmedjan glodde verkligen med röda ögon in i djunglerna när hon rörde sig motströms på Kongo.”
Rune Liljenrud