I Vägen till Klockrike kan vi läsa:
”Sammanlagda blir anklagelserna för vandring på vägen större än dem för mord och brand och skövling, och de straff en luffare kan hinna få under ett liv är större än de man får för mened eller rån. Det finns mördare som blivit benådade efter tio år, så sant som det finns luffare som haft sammanlagt femton års tvångsarbete bara för att de gång efter annan smugit sig bort och börjat gå på vägarna.”
Men vari består luffarnas och tiggarnas ”brott”? ”Att luffa landsväg var ingen förbrytelse”, tänker Vägdamm när tadlet gick på som värst och ställer frågan: ”Ser ni inte att jag är en mygga i jämförelse med er? Varför bröstar ni av den där stora kanonen?”
Samma fråga kan man ställa till dem som ropar på förbud och ingripanden mot tiggare utanför stormarknader och Systembolag. Borde inte polisens begränsade resurser användas till att bekämpa brott som verkligen hotar medborgarnas fredliga samexistens än att lägga ner tid på att arrestera tiggare, slösa stora resurser på att hålla dem i fängsligt förvar och därefter – även om det är omöjligt i Europa – utvisa dem med allt vad det kräver av ytterligare insatser i pengar och personal? Varför ska tiggerifrågan över huvud taget lösas genom lag och rätt? Vore det inte anständigare att låta medborgarna i direktdemokratisk ordning lösa detta på egen hand genom att välja att ge eller inte ge tiggarna en slant? Det finns något proportionslöst i hysterin kring såväl invandrare som tiggare. Man tillåter nynazister att demonstrera i uniformsliknande utstyr, med flaggor och svastikaliknande symboler, men inte en ofarlig tiggare att sitta still med en pappersmugg och säga ”hej”.
Det absurda är att varken luffarna eller dagens tiggare, med några enstaka undantag, utgör någon fara för liv och lem. Den fråga man kan ställa är varför somliga tar så illa vid sig vid åsynen av tiggarna, i all synnerhet som de inte, till skillnad från dåtidens luffare, knackar dörr och gör intrång i privatlivet. Somliga av tiggarhatarna, precis som på luffarnas tid, är kanske – mer eller mindre villiga – offer för hatkampanjer och ryktesspridning. För andra – som borde veta bättre – är det nog snarare en fråga om att deras eget samvete sätts på prov varje gång de går förbi en tiggare. Det blir en påminnelse om deras egen egoism, om att vi som svenskar har det så oändligt mycket bättre än hundratals miljoner andra människor i världen. Det är bekvämare att slippa se eländet på nära håll än att ställa sig frågan hur man kan bidra till att göra världen till en något drägligare och värdigare plats att leva för så många som möjligt.
Sandemar uttrycker en liknande uppfattning när han talar till de sociologie studerande som besöker det tegelbruk dit hundratals luffare har tagit sin tillflykt:
De som ligger här med kavajerna över huvudet är lata, håglösa och förkomna människor. Men de är människor. Och de är inte lata, håglösa och förkomna därför att det är roligt att vara lat, håglös eller förkommen. De är det av vantrevnad. De luffar av vantrivsel. De flyr från vantrivsel. De förväntar under. De luffar av vanmakt. Och folk vågar angripa och tadla dem dagligen och stundligen därför att de är en relativt liten grupp, och därför att lösdriveriet är en relativt ofarlig företeelse i den meningen att den inte ger tadlarna känslan av att de själv är lika vanmäktiga som luffarna. Men krigen accepteras av millioner sinom millioner människor, bara därför att dessa millioner människor känner vanmakt inför krigen. Där har de kastat yxan i sjön. I stället angriper de några luffare. Det vågar de. (kursiveringen är min)
Och inte att förglömma: bland luffarna som tadlades och föraktades gick en, Harry Martinson vid namn, som skulle bli en av Sveriges största författare och Nobelpristagare. Vad är det som säger att det inte bland tiggarna skulle kunna gömma sig en musikalisk virtuos, en sångare eller en dragspelare till exempel?
Björn Larsson