Harry Martinsons diktning behandlar materiens minsta beståndsdelar, likaväl som världsalltet. Dan Sjögren finner i Doriderna ett sätt att förhålla sig till svårbegripliga fysikpristagares skildring, så här dagen efter Nobelprisutdelningen.
Vi lyssnade på en av fysikpristagarna som berättade om trions nobelprisade bedrifter. Snart förstod vi inte ett ord.
Men kontentan, förklarar Vetenskapsakademien på sin hemsida, är att trion lyckats ”skapa extremt korta ljusblixtar”. Med deras hjälp kan man studera hur ”elektronerna förflyttar sig eller ändrar sin energi”.
Man tycks alltså kunna stanna tiden. Nästan. Och då kan man spänna ögonen i de där små enheterna.
Men dikten har redan varit där!
I Doriderna finns ett namnlöst poem om de innersta rummen i vår värld. Så här skriver Harry Martinson;
”Försänkt som i en dröm men ändå vaken
jag tyckte mig förändrad och så naken
att ingen dröm har ord för hur det var
när jag förvandlad genom stenen skar
mot inre riken ner och under tiden
som detta skedde blev jag mindre, mindre
och ännu mera avklädd skikt och lager
av tid och rum när jag i stenen sjönk
allt längre in, allt djupare i tingen.
Vem klädde av mig, nötte mig så sliten
att ingen tänkbar litenhet så liten
på denna jorden finns att tänka sig
såvitt men ej för länge sen är bortom
vad varje fattbar tanke vill förneka.
Och ändå höll jag på att ännu mera
i intets riktning klädas av och minskas.
Så sjunken, oavbrutet sjunken in
mot ännu mera hisnande förminskning
behöll jag i min dröm ett sätt att se
och fatta att jag var på resa in
till dimensionerna, de innersta
som med sitt inre verkar med sitt inre
och vilkas inre sammansätter världen.
/—/
När jag var framme steg jag ur och såg
nu ej förvånad mera minsta feen
som själv ej alls förvånad hälsade
mig glatt välkommen till sitt inre land.
Och fast vi båda var ofattbart mindre
än två korn resdamm på en dräkt på jorden
så tyckte vi att vi var stora här
i detta minsta rum dit jag nu kommit
och som ändå omsluter med sitt valv
en egen värld av verkligheter formad.”
/—/
Det finns en radda sådana dikter om mikrokosmos i Doriderna och i Dikter om ljus och mörker. Mig behagar de genom att de förenar lekfullhet och lärdom. Och de är kolossalt begripliga – om man läser dem på lekens villkor, som bilder, liknelser.
Man kan ana med vilket starkt intresse Harry Martinson skulle ha bemött och tagit till sig de nya rön som prisades i går. Och han hade förstått dem!
Dan Sjögren