Text: Anna Lundholm, kultursekreterare i Olofströms kommun
Tidigare kultur- och fritidschefen i Olofströms kommun, Elisabeth Jonsson, har som tidigare meddelats gått bort. I sorgen efter henne finns maken Hans, deras fyra barn med familjer samt en syster. Där finns även stor grupp av människor som genom åren fått ta del av och uppskattat hennes starka engagemang i olika kulturfrågor.
Det finns människor man fortsätter att pröva sina tankar hos trots att de är borta. En sådan person är för mig Elisabeth Jonsson, som jag hade förmånen att få arbeta tillsammans med i min roll som kultursekreterare. Även efter pensioneringen kom hon att få stor betydelse för kultur- och föreningslivet.
Elisabeth rycktes bort alldeles för tidigt efter en kort tids sjukdom. Hon var mitt uppe i sin gärning som ideell kulturarbetare och hade stor betydelse för skapande och utveckling av många kulturprojekt.
”Vi kommer tillbaka snart, när du mår lite bättre”, sa jag och min kollega när vi tog adjö av Elisabeth på lasarettet efter ett besök som oss ovetande kom att bli på hennes sista dag. Hon nickade; kanske visste hon. Det fanns så mycket kvar att prata om, men som aldrig skulle hinna bli sagt.
Elisabeth föddes år1950 i Sollefteå men växte upp i Stockholm och Umeå. Pappans karriär som jägmästare medförde förflyttningar som tidigt väckte dotterns nyfikenhet för nya platser. Elisabeth utbildade sig till lågstadielärare i Umeå, studerade litteraturvetenskap i Lund och examinerades som bibliotekarie i Borås.
Det stora engagemanget för barn och kultur kom att följa henne genom hela livet. När maken Hans fick jobb i Kenya år 1982 flyttade familjen med. Här etablerade Elisabeth med ideella krafter ett skolbibliotek. Väl hemma i Sverige igen fortsatte hon att arbeta på bibliotek i Forshaga och Örnsköldsvik. Till Olofström flyttade Elisabeth och Hans år 1998. Här började hon som barnbibliotekarie, blev därefter bibliotekschef och senare den första förvaltningschefen på den nybildade kultur- och fritidsförvaltningen.
Den kreativa drivkraften och hennes gedigna kunskap och förmåga att se möjligheter där andra ser hinder blev Elisabeths signum. Hon följde sin inre kompass. När hon stod upp för något som kändes viktigt satsade hon helhjärtat. Elisabeth vek inte undan för motstånd utan sa vad hon tyckte – samtidigt som hon alltid var lyhörd för avvikande tankar.
Det var just till Elisabeths klokhet och erfarenhet som Harry Martinsonsällskapet och Saljesällskapet vädjade när de ville förverkliga idén om en kulturfestival i Olofströmsbygden. Hon lyssnade, hittade lösningar och år 2008 startades kulturveckan Nässelfrossa som sedan dess lockar tusentals besökare varje sommar. Elisabeth var också en viktig drivkraft bakom den regionala litteratur- och berättarfestivalen Berättarkraft.
Efter pensioneringen ägnade Elisabeth betydande tid åt föreningslivet och åt att förvalta och levandegöra de unika kulturskatter som finns i Olofström med omnejd. Elisabeth kom att få stor betydelse för styrelserna i SydostLeader, Nebbeboda intresseförening, Harry Martinsonsällskapet, Fornebodastiftelsen, Stiftelsen Gränums Bränneri och Bränneriets vänner. I den sistnämnda föreningen var hon tillsammans med Jämshögs folkhögskola en drivande kraft bakom etableringskursen för nyanlända. Genom Studieförbundet vuxenskolan höll hon även språkkurser för nyanlända.
Elisabeth såg alltid människor utifrån deras inre kvaliteter och fick dem att växa.
I min egen sorg tänker jag nu på dem som gav Elisabeth kraften till sin egen trygghet. På hennes stora kärlek till Hans och barnen Johanna, Greta, Niklas och Erik samt barnbarnen. Men också på systern Christina. Elisabeth lämnar inte bara tomrum kvar åt alla som älskade henne. Hon lämnar också fina minnen och kloka tankar samt uppmaningen till oss alla att stå upp för det vi tror på.
Publicerat med tillstånd av BLT
Foto: Bo Åkesson
________________________________________
Text av Åke Widfeldt, Harry Martinson-sällskapet
Det är med stor saknad jag minns Elisabeth, en försynt och god människa som uträttade storverk i det tysta. Hon var alltid redo att göra en insats för Harry Martinson-sällskapet, hade nyligen tillträtt som sekreterare och åtagit sig att ingå i juryn för Harry Martinsonpriset när den grymma sjukdomen slog till.
Själv hade jag förmånen att vid olika tillfällen samarbeta med henne och minns särskilt hur hon som kulturchef tog sig an det projekt vi föreslog 2007 och som sedan, mycket tack vare Elisabeths entusiasm, kunde realiseras och få namnet Nässelfrossa.
Hon lade också ned mycket arbete i redaktionen för årsboken Doris lever som fick ett så fint mottagande bland våra medlemmar. Och tillsammans med maken Hans sparade hon aldrig någon möda när det gällde att bevara och rusta upp Nebbeboda skola, den plats som Harry Martinson älskade mer än någon annan.
Men allra mest kommer jag att sakna Elisabeths vänliga ord. Hon kunde, enkelt och uppriktigt, som ingen annan uttrycka sin uppskattning om man lyckats med något. De gånger det hände mig kände jag mig sällsamt glad. Allt detta gör att Elisabeth, precis som Doris, lever vidare i mitt minne.
1 comment for “Till minne av kulturförnyaren Elisabeth Jonsson”