En ovanlig pedagog – om Harry Martinsons skollärare Karl Johan Staaf

Essä av Semir Susic.

I dagarna är det 100 år sedan Harry Martinson började på Nebboda skola. 9 oktober 1914 började Harry i andra klassen. Skolläraren på Nebbeboda hette Karl Johan Staaf och skulle spela en avgörande roll för Harry Martinsons författarskap. Staaf rörde sig fritt mellan fiktion och verklighet och uppmanade sina elever att göra likadant.

Harry Martinsons levnadsöde är känt för de flesta. Fadern dog tidigt och modern övergav sina sex barn för att söka lyckan i Amerika. Harry och de fem systrarna utackorderades till olika gårdar i Blekinge där de växte upp utan kärlek och utnyttjades som arbetskraft. I den självbiografiska romanen Nässlorna blomma (1935) skildras huvudpersonen Martins liv som sockenbarn. Utöver att den är en gripande berättelse om sockenbarnet Martin är boken samtidigt ett dokument över och ett uttryck för den barnsyn som dominerade under tidigt 1900-tal.

Martinsonforskaren Sonja Erfurth har i boken Harry Martinsons barndomsvärld (1980) skildrat Harry Martinsons uppväxt och därigenom tecknat det svenska samhällets konturer under den här tiden. Mot bakgrund av det pågående offentliga samtalet om skolan är avsnittet om skolläraren Karl Johan Staaf – en ovanlig pedagog som bröt mot sin tids undervisningsnormer – särskilt intressant.

Den gård som Martin upplevde sin hårdaste tid på kallas i Nässlorna blomma för Norda gård. Det var en kärlekslös plats. ”Gården avtecknade sig som en mörk bondefästning mot bakgrunden av de drivande månmolnen” – så beskriver Martinson Martins första intryck av gården. Harry Martinson kom till verklighetens motsvarighet till denna gård i inledningsskedet av första världskriget 1914 och blev kvar till juni 1915. Hårt arbete, trakasserier och misshandel hörde till vardagen på Norda. Den enda ljusningen under denna period var skoldagarna i Nebbeboda skola hos skolläraren Staaf.

Harry Martinson gick i sex olika skolor men Nebbeboda och läraren Staaf återkommer han ofta till i sitt författarskap. Återkommande påpekar Martinson betydelsen av Staafs fantasieggande undervisning, där han genom berättelser satte lilla Nebbeboda skola i förbindelse med världen. ”Här är kallt, barn, ta och öppna fönstret mot Stilla havet!” har Martinson i intervjuer berättat att skolläraren kunde utbrista.

Före Martinsons tid gick eleverna bara i skolan halva året, från januari fram till sommaren, och andra halvan av året hjälpte de till på gården. Under det tidiga 1900-talet var det dock fortfarande mycket vanligt att barn tog ledigt från skolan ett antal dagar varje läsår för att hjälpa till i hushållet. Av läsårets 171 dagar hade Harry flest beviljade lovdagar (30) för arbete på gården under sin tid i Nebbeboda, nästan dubbelt så många dagar som de elever som hade näst flest. Sockenbarnen hade dock i regel fler beviljade lovdagar på grund av arbete än andra barn.

I Nässlorna blomma gestaltar Martinson Martins inre konflikt när han ber lärare Staaf (Stav, som läraren kallas i romanen) om ledighet och får den beviljad:

– Ja, min gosse, det får du visst det.

Då bockade sig den arbetsamme och trägne pilten, log käckt med sin mun och spelade strålande med sina ögon, bockade sig ännu en gång och gick hurtigt ut ur salen, inom sig kokande av vilsen längtan och medveten om sitt fruktansvärda hyckleri. Ännu innan han hunnit till dörrhålet hatade han Stav som aldrig förbjöd honom det förbannade lovet; och han hatade sig själv för sitt skådespelande å Nordas vägnar.

Martin tvingas fråga om lov mot sin vilja, han blir en skådespelare men önskar inget hellre än att bli genomskådad av sin lärare, att bli nekad ledigheten och få stanna kvar i skolan. Den föräldralöse Martins längtan efter en föräldrafigur som kan rädda honom undan misären på Norda i denna scen är hjärtskärande, men samtidigt ger avsnittet en bild av den vänlige Stav.

Vem var egentligen denne Staaf som genom Harry Martinson blivit en av de mest kända lärarna i Sveriges historia? Vad hade hänt utan Staaf, utan det lustfyllda andrum från sockenbarnstillvaron som Martinson fick på Nebbeboda skola? Hade Harry Martinson blivit den författare vi känner i dag?

 

Sonja Erfurth tecknar följande porträtt av den ovanlige läraren i boken Harry Martinsons barndomsvärd (1980). Karl Johan Staaf föddes 1869 i ett lantbrukarhem i Västergötland. Han hade fyra yngre syskon, fadern dog när det femte barnet föddes. Familjen flyttade då till en gård utanför Skara. Staaf tog studenten 1895 och fortsatte därefter sina studier vid Uppsala universitet där han hade för avsikt att bli läroverksmästare men misslyckades med att ta examen. Han var en exceptionellt ambitiös student och hade mer eller mindre brutit ihop i samband med slutproven. Han återvände till gården i Skara och genomgick 1905 folkskoleseminariet i Göteborg. 1907 fick han tjänst på Nebbeboda skola där han stannade till sin pension 1929. Mellan 1925-1929 var han dock ofta sjukskriven. Systern Anna hjälpte honom mycket med hushållet, han förblev ogift. Karl Johan Staaf avled 24 maj 1930 som en följd av sockersjuka. Kort därefter dog även systern Anna i lunginflammation.

I sockenkrönikor beskrivs Staaf som ”[ö]dmjuk och försynt”. Han väntade ofta in elever som hade långt att gå innan han började sina lektioner. I samhället rådde det delade meningar om Staafs metoder, han fick mycket kritik från föräldrar som menade att barnen inte lärde sig något medan andra uppskattade hans vänliga sätt. Staaf förhörde inte läxor på det sätt som var normen under denna tid. Han använde också berättelsen som pedagogisk metod. Staaf berättade om sina egna resor i Sverige, lade Sverigekartan på golvet och förflyttade sig mellan de olika landskapen samtidigt som han berättade om platserna. Och trots att han aldrig lämnat Sverige, med undantag från en resa till Norge, berättade Staaf med stor inlevelse om sina resor till olika platser i världen.

 

Kunskapen om dessa platser hade han läst sig till, men han gestaltade dem som personliga erfarenheter. Mot bakgrund av de auktoritära metoder som var normen under denna tid kan Staafs metoder inte annat än betraktas som banbrytande. Staaf rörde sig fritt mellan fiktionen och verkligheten och han uppmanade sina elever att göra likadant.

Martinson beskrev i en hyllning till Staaf, publicerad i Bonniers Litterära Magasin 1936, Nebbeboda skola och läraren på följande sätt:

Ja, Stav var en levande människa, och efter hans död gungade hans skola tacksamt bevarad av all min själ omkring på havet. Den blev tämligen gränslös och dess lektion blev oändlig […] Ibland kände jag en sådan tacksamhet mot Stav, att jag för min personliga del placerade honom bland sådana män som Columbus, Magellan, Livingstone, John Ericsson, Sitting Bull, snapphanehövdingen och Jack London.

I somras fick jag tack vare ett stipendium möjligheten att bo i lärarbostaden i Nebbeboda skola. Nästan exakt 100 år efter att Harry Martinson kom till skolan för första gången, året då första världskriget bröt ut. Det var en märklig känsla att befinna sig i skolsalen där Staaf undervisat och lille Harry suttit och lyssnat med stort intresse. Jag gick i Martinsons fotspår mellan skolan och de olika gårdarna som han var utackorderad på.

Nobelpristagaren Harry Martinsons osannolika öde tog således sin början i en barndom i kompakt mörker med skoltiden i Nebbeboda som enda ljusglimt. Skolan sådde fröet till den längtan ut i världen som drev honom ut på mångåriga resor där han som sjöman och eldare gjorde de erfarenheter som i sin tur lade grunden till hans första diktsamling Spökskepp (1929). Resten är, som man säger, historia. Vi har fått odödliga verk som Nässlorna blomma och Aniara, dikter som ”Juninatten” och ”Kväll i inlandet”. Martinson kunde inte tillräckligt påpeka hur viktig Staaf var för honom, som fantasieggare och inspiratör.

De delade uppfattningar som rådde om Staafs metoder känns igen även i dagens skoldebatt. På ena sidan finns de som vill ha en strängare skola, med fler prov, fler läxförhör, auktoritetstro och studiedisciplin. På andra sidan finns de som förespråkar en mer symmetrisk relation mellan lärare och elever. Detta är naturligtvis en mycket grov förenkling men ett viktigt vägval för framtidens skola.

Arbetsro och studiedisciplin måste födas i kölvattnet av motivationen, fantasin, lusten, förtroendet för vuxna, ödmjukheten, vänligheten, förståelsen, respekten, omtanken, tryggheten. Dagens populistiska skolpolitik har målat upp de lätta lösningarnas hägring. Den bygger kort och gott på felaktiga premisser, den tar inte hänsyn till att auktoritetstron är död. Om barn ska lyssna på vuxna så bör det vara för att de har något intressant att säga – inte av rädsla. Staaf bröt verkligen konventionerna för sin tids undervisning. Han strävade aldrig efter att etablera sig som en auktoritet utan vann eleverna med hjälp av fantasin och det måste lärarna i vår tids och framtidens skola också göra. Men lärarna kan inte göra det med en fantasilös skolpolitik.

I vår samtid förväntas skolan lösa samhällets alla problem, som om den stod i enkelriktad förbindelse mot det. Så är emellertid naturligtvis inte fallet – det råder en växelverkan mellan skolan och övriga samhället. Att växa upp i dag är att växa upp i ett samhälle som förändras fortare än någonsin. Vi kan inte hålla barnen utanför genom att försöka återinföra auktoritetstro. Skolan är trots allt till för barnen, inte för lärarna eller skolpolitikerna. Vi måste på ett kollektivt plan frambringa den fantasi och inlevelseförmåga som krävs för att hjälpa dagens elever att möta framtidens utmaningar.

Av Harry Martinsons skollärare Karl Johan Staaf finns mycket att lära. Han använde sig av berättelsen, en metod som vi människor har förmedlat kunskap genom i alla tider.

Kanske kan fantasilösa skolpolitiker låta sig inspireras av honom och förstå det som han förstod redan för 100 år sedan. Vi vet inte hur världen kommer att se ut de närmaste decennierna. Däremot kan vi med stor säkerhet säga att den inte kommer att se ut som den gjorde när dagens beslutsfattare växte upp. Skolan måste vara en tillåtande institution där eleverna, precis som Harry Martinson i Nebbeboda skola, utrustas med den nyfikenhet och fantasi som krävs för att möta och ta sig an morgondagens värld

 

Semir Susic