En god vän dyker upp med Aspenström i näven, ja hans lilla skrift Fragmentarium. Här möts Harry och Werner, säger han. Tag och läs!
Att de två träffades skymtar förbi i Svedjedals stora biografi. De tillbringade en halv dag i varandras sällskap för nästan exakt sjuttio år sedan. Svedjedal verkar inte alltför imponerad av Martinsons berättelser men Aspenström förvandlar sig till idel öga och öra.
De talar om nästan allt, men det mesta kommer från Harry. Ändå känner sig Aspenström inte ”tillplattad”. Han var väl helt enkelt lycklig. Det blir man ju. Jag känner något liknande när jag läser Harry.
”Han översvämmade mig med sina lysande minnen, sina exotiska detaljer, sin på samma gång yppiga och stiliserade sinnlighet. Han står likväl främmande för mycket i världsalltet och människosjälen, det brukar vara fallet med genier”, summerar Aspenström.
Harry var ”suverän förstås med sitt gapskratt en gång i halvtimmen, överraskande och outgrundligt som en Guds nåd.”
Martinson beskrev ”Brasilien i en timmes tid”, ”utförligt som en geografilärare, färggrant som en målare. Han talade av lust att förevisa sina rikedomar.”
En gång tvättade han och en polack tusentals får på en plantage men den andre blev tokig och ”försökte döda Martinson. Brottning på liv och död, ´på den tiden var jag inte litterär utan hade starka muskler´”. Polacken sattes i en tunna. ”Inte sällan hände det att arbetarna på plantager blev vansinniga … och sattes i tunnor.”
Harry talade om vrålaporna i regnskogen. ”Deras starka svansar: de kan knäcka nötter med den yttersta spetsen”.
”De lysande svamparna. Lyser som mareld. Eldflugorna. Följer hjordarna. Vägvisare, i deras riktning påträffar man hjordar och människor.”
”Han berättade om en fruktansvärd dröm… en vision av världens förtvivlan, varje träd och varje löv klagade fasansfullt.”
Martinson ville inte bli betraktad som en ”naturidylliker, en blond diktare. Därför att han så starkt upplevt världens tragiska belägenhet, just av det skälet vill han betona de motsatta värdena.”
”Han berättade om en fruktansvärd dröm… en vision av världens förtvivlan, varje träd och varje löv klagade fasansfullt.” Aspenström gissade annars ”att Martinson med sin starka verklighetskänsla, sina ögons rikedom, sin naiva sinnlighet inte skrivit många dikter med utgångspunkt från drömmar.
De talade ”om fåglars flykt, sättet att runda ett träd. Duvans flykt är den mest ekonomiska.
Fjärilars flykt. Tycks planlös och virrig… men de följer vindilar, små kårar, luftströmmar bär dem.
Humlornas flykt. Turbulensen kring blommorna bär dem.”
De talade om ”bilens frammarsch på böckernas bekostnad… Bokförläggare kommer att prenumerera på vägkanter, där de kan slå upp väldiga plakat med en fortlöpande text till bilisternas fromma. Läs vår nya roman på vägen mellan Linköping och Nässjö!”
När han skulle opereras 1953 var utgången oviss. Då försvann ”allt i en underbar glömska, även minnet av de närmaste, hustrun, barnen, han kände en tillit bortom allt. Döden var vänligt sinnad.”
Vi äger alla ett språk, sa Kerstin Ekman i sitt tal när hon efterträdde Martinson i akademien: ”Harry Martinson var i det avseendet rik, ja, han var exempellöst förmögen.”
Jag vet annars inte så mycket om hur kollegerna såg på Harry. Man borde kanske, för att summera, leta fram vad andra författare skrev eller sa om Martinson. Aspenström gav mersmak.
Dan Sjögren