BOKMÄSSAN. David Ericsson är klädd i gråsvart tröja och dito byxor, något av en tjänstedress för dem som arbetar i skrivarbranschen, närmast en intellektuell uniform.
Nu fotograferar han sig själv, petar sig i ena ögat, knäpper händerna i knäet och drar sedan upp tröjärmarna. Han väntar. Precis som vi.
Man hinner känna att det blåser lite, all den mänskliga värme som mötet med böckerna och allt det andra alstrar måste ju lyftas ut ur lokalerna. Eller hangarerna, mässan är ofantlig.
David Ericsson ska på mässan tala under rubriken ”Harry Martinson tar klassresan till rymden”.
När han var fjorton började han ”läsa en del”, Han drogs till det liv han upptäckte i böckerna, han hade det svårt hemma.
En dag såg han en titel som han inte kunde motstå: Vägen till Klockrike. Det där sista ordet träffade honom som ett klubbslag: Klockrike. Han läste boken och fastnade för Martinson och blev själv så småningom författare, delvis av samma skäl.
Det är ingen dålig story. Ett vackert ord bestämde hans liv.
Sedan lockades han också av hur Harry levde i tidiga år.
– Vi hade det gemensamt att vi luffade. Det är ett hårt liv, man blir hemlös. Jag började också som Martinson att skriva dikter:
– Jag såg ju att det fanns mycket poesi i hans prosa också. Men Martinson glider mellan genialitet och pekoral. Och det syns ju, också i Aniara, att han har jobbat på skepp.
Ericsson är arbetarförfattare i en tid när begreppet nästan tjänat ut. Förra året fick han Ivar Lo-priset. Han varvar skrivandet med att köra långtradare.
– Att sitta vid ratten ger tid att tänka. Och jag har ju utforskat de miljöer man möter på vägarna och i Europa och det är också det jag skriver om.
Martinson har ”både dimensionerna och detaljrikedomen” och det har han försökt eftersträva.
– Samtidigt vill jag också skriva så enkelt som möjligt.
Det fladdrigt ledda samtalet kom aldrig in på någon ”klassresa i rymden”. Det var annars därför vi fastnade för programpunkten.
Dan Sjögren