Vi hade fått en diktare ”som med oerhörd receptivitet och snabbhet tillgodogjort sig den nya tidens estetiska ideal”, skriver Johan Lundberg i sitt starka efterord till Harry Martinsons Dikter 1929–1945.
Men det är med Resor utan mål som Harry börjar klänga upp i den svenska litteraturens stormast. Ett ”starkt och glödande verk”, skapat med ”egenartad charm” av ”ett diktens naturbarn”, utbrister ett par av de kritiker Johan Svedjedal refererar i sin biografi.
Allt i den vägen är förträfflig läsning och ger mig lust att kåsera lite om mästaren. Kåseri är ju en oren form och kan som bekant innehålla lite av varje.
Sjöresorna gav Harry en frihet och en kraft i språket som nästan kan verka explosiv. Det kände jag direkt när jag i övermogen ålder läste om den boken.
Kära nån, tänkte jag, han har ryckt korken ur flaskan och den oförlikneliga ande som då strömmar ur honom kan utföra vilka språkliga stordåd och trollkonster som helst.
Man korkar förstås aldrig igen en sådan flaska. Men anden får nya direktiv efter samlingen Natur (som sablades ner och av många kritiker beskylldes för ”onatur”).
När man följer bedömningen av hur han tar sig in på den svenska parnassen blir det ändå tydligt att han har stark medvind och kan länsa och slöra hem.
Det kan påminna om när man läste äventyrsböcker i barndomen. Inget ont kunde egentligen hända hjälten, han övervann alla hinder och svårigheter och segrade i glansfull stil. Det var spännande men man var samtidigt trygg.
Ja, så var det i stort sett ända till dess Vagnen kom. Då var inte kritiker och läsare lika nådiga. Men jag tänker vid detta tillfälle bara uppehålla mig vid det som ändå är en framgångssaga.
För egen del tycker jag att Cikada är den samling som erbjuder den bästa vägen in i hans lyrik. Av det skälet sände jag för ett halvår sedan ett brev till en känd artist i denna stad:
”Allt förgubbas!
Ja, i Förenings-Sverige. Hur når man egentligen en yngre publik eller dem som är medelålders?
Själva tycker ju vi i Harry Martinson-sällskapet att hans böcker är oumbärliga. Någon i sällskapet, kanske jag, föreslog att vi skulle be dig sätta musik till ett par av hans dikter. Då skulle ju praktiskt taget alla bli bekanta med hans storartade lyrik.
Var alltså vänlig och välj ut ett par av Martinsons texter, de som du kommer att älska mest, och gör viskonst av dem!
Den lämpligaste samlingen är nog Cikada. Jag bifogar därför ett väl inläst och omläst exemplar av den. Det är en blygsam gåva.
Något säger mig att ett sådant projekt kanske kan öppna dörrar till nya rum också för dig.”
Men Håkan Hellström svarade aldrig.
Tillbaka till Harry!
I vilket hjältefack ska man då placera in honom?
Bland de sjöhjältar som ständigt seglar och i okända vatten upptäcker nya öar där pirater gömt sina skatter?
Jo, havet finns ju alltid med i hans lyrik, ibland som undertexter eller underströmmar. Och han befar ju både oceanernas obygder och de trader som tar folk och gods runt jorden.
Bland de hjältar som bygger upp civilisationer på egen hand, som Robinson?
Men Harry skapar inte samhällen. Med hjälp av sin kolossala naturkunnighet beskriver han i stället varje varelse och växt som om de alla tillhörde tjocka släkten.
Bland de hjältar som uppträder i Rekord-Magasinet, de som kommer från lingonserien i någon avkrok, lyfts upp och avgör landskamper och vinner mästerskap?
Sant på sätt och vis. Harry kom ju från Blekinges utmarker och vann den största titeln av alla. Men han var ju inte någon manisk tävlingsmänniska och gjorde aldrig några nickmål.
Bland de juridiskt kunniga hjältar som kan övertyga en jury om att oljeskurkar och råvarubanditer ska fällas och tvingas ta sitt ansvar?
Den hjälterollen fick han ju så småningom men tidens politiska stormar var svåra och vindarna vände inte ordentligt förrän Harry var borta.
Ja, några skärvor av dessa hjältar finns väl alla med i hans diktarpersonlighet. Fast han var ju framför allt en Midas-gestalt; de ord han rörde vid förgylldes, som när en pojke i guldbyxor inte drar upp sedlar ur fickorna men oemotståndliga dikter.
Mina bilder är skeva och övermaga och allt det här är ju bara en lek, ett kåseri. Men vill man någon gång pigga upp sig kan man alltid läsa eller läsa om de sidor där mottagandet av mästarens böcker refereras.
Dan Sjögren