Månadens Martinson, september 2014 ~ Av Disa Lundgren
AUGUSTI 1914
En kviga råmade och tuppen gol.
En hönsflock fann vid ladan sagogryn.
Då kom en storm och en osynlig hand
till trasor slet den fina söndagsskyn.
Mjölkpigan Olga med sin vackra hy
ur bladet läste högt om Ferdinand
som blivit mördad i en serbisk stad.
Nu blir det krig, grät hon, i alla land
och tårar rann på hennes vackra hy.
En plötslig vindstöt drog från världen in
Och tunga klockor ringde från en by.
HARRY MARTINSON: Ur Dikter om ljus och mörker, 1971)
En sömnig, lantlig sommaridyll målas upp på ett par rader, så rofylld att t o m en mjölkpiga har tid att läsa litet i tidningen. Men det är inga ”sagogryn” hon hittar där, för söndagsidyllen trasas plötsligt sönder av en stormvind/ ett ödesdigert budskap i tidningen: dödsskottet i Serbien kommer att kasta ”alla land” ut i krig. Pigan Olga brister i gråt, tunga klockor hörs ringa och bådar slut på freden. En krigsbådande dikt, men den förmedlar ändå inte riktigt någon ödesstämning. Kanske blir bilden av mjölkpigan Olgas vackra hy det mest bestående?
Betydligt fördjupade, förmörkade, förfärliga är de krigsbilder Harry Martinson målar upp i de lysande prosaberättelserna Krigsmålad konvoj ur Nomad (1931) och Klockbojen ur Fem unga (1929), där vi möter sjömäns krigsfasor så intensivt levande skildrade, att man inte kan värja sig mot dem utan alltid bär dem med sig. Den döende sjömannen, som flyter omkring bland avfall på det öde havet 1000 mil från land på plankan med kamouflagemålning, som inte kunde hindra hans fartyg att sprängas och som inte kan rädda honom nu, och den ändlösa strömmen av döda sjömän av olika rang och nationaliteter, som glider förbi den alltid klämtande, vaggande, ”bredhöftade” klockbojen – krigsdekorerade officerare, skäggiga, gamla sjömän ”med stelnade, ådriga händer, strimmiga av tatueringar”, vanliga värnpliktiga unga män, ”en liten engelsk skeppspojke höll ännu en signalflagga i sin knutna hand”- alla ”flöto fram som en lättjefull flottilj utan mål och över dem alla sjöng bojen, den stora löken av stål, Ostfriesiska revelns ensamhetssång, likt en sorgsen kvinna”.
Och så vaggade den vidare ”sin blänkande stålkropp och sjöng, medan alltfler av de dödas flottilj vaggade fram och gingo till botten i virveln kring hennes höfter.”
Starkast möter man Harry Martinsons avsky över krigets brutalitet och det förakt och den likgiltighet det skapar för mänskliga ideal och för människors liv och död. Dikten Skändad död ur Vagnen (1960) är säkerligen skriven under stor vånda:
Genom massmorden
har makten slaktat också den ande
vi lärdes att förknippa med människodöden.
Dödens majestät ligger slaktat.
Den död man gav millioner
var en djurdöd.
Där Karons bår förr väntat
låg en kreatursfärja.
Dikten är tillkommen efter andra världskrigets slut, när den fulla sanningen om den ofattbart grymma behandlingen av främst judar och romer under Hitlertiden hade avslöjats.
Man orkar nästan inte ta till sig hela innebörden i denna dikt, som vibrerar av vrede och avsky över krigets avhumanisering av människor, som slaktas som djur och behandlas som avfall.
Också det första världskrigets utbrott 1914, dvs för 100 år sen i år, följde förmodligen den då 10-årige pojken Martin fr a i Karlshamns Allehanda, som enligt Sonja Erfurth hade en ovanligt bra bevakning av krigshändelserna, och var den tidning som lästes i Jämshögstrakten, men ett barn kan nog inte riktigt sätta sig in i de fasor ett krig innebär för alla inblandade. Och dessutom hade lille Martin ”nog av sin egen plåga” under året 1914-15, då han tvingades bo på det värsta av sina foster-”hem”, nämligen Näbbeboda/Norda gård, där han blev både fysiskt och psykiskt misshandlad av husbondfolket.
Disa Lundgren
Mäster Jörgensgatan 6C
291 53 Kristianstad