Många av Harry Martinsons postumt utgivna dikter är lika varandra, både till form och innehåll och jag bläddrar hit och dit innan jag stannar för en dikt om maskrosor. De är avbildade när fröna flyger ut i världen. Då möter man dem överallt, också i stadslandskapet, men de frön som tar sig ut i världen i den valda dikten hör hemma i ett stycke natur:
Maskrosornas miniparasoller
vickas loss av morgonkårar.
I klarluftens vinddrag
drar de bort i glesa strömmar
som skimrar silkefint där de sugs in
i gläntor och runt lundens runda hörn.
Bild av Michael Schwarzenberger från Pixabay.
Dikten är hämtad från Stefan Sandelins urval, det som ingick i De tusen dikternas bok (2004). I ett annat sammanhang har Sandelin talat om att bland de postuma texterna finns ett stort antal ”renodlade naturdikter” och det är kanske den bästa etiketten på de här poemen.
Maskrosens ”klotrunda, luftiga boll av flygfrukter är ömtålig för en svag beröring eller en vindpust”, skriver Wikipedia. Det är precis en sådan situation Martinson beskriver i dikten. Morgonblåsten lirkar försiktigt loss fröna och ett ”vinddrag” lyfter in dem i gläntor och lundar.
Det är en dikt utan titel. På sex versrader där rytmen är något ojämn får vi fyra nyord, sådana som väl bara Martinson kan skapa: ”miniparasoller”, ”morgonkårar”, ”klarluft” och ”silkefint” (just ordet ”silkefint” förekommer faktiskt i Resor utan mål).
Man noterar att dikten inte handlar om människor. Och så är det ju i nästan alla de sena texterna.
I dikten riktar poeten blicken mot de parasoller som sakta flyger förbi och nästa år ska bli nya, gula blommor. Det blir en vacker lovsång till det jordiska och dit hör nog inte längre människorna för Martinson.
Fast så långt ska man kanske inte tolka eller tyda dikten. Den har nog ett enklare, mer konkret uppdrag: att beskriva hur liv uppstår och sprider sig. Fast måhända är hela idén att man ska närläsa eller analysera den här sortens dikter galen.
Men är det bra lyrik? Och då menar jag om de här dikterna är i nivå med dem Martinson själv skapat i sin tidigare poesi.
De kan man förstås diskutera. Men jag kommer att tänka på det Georg Svensson berättar i sin bok Harry Martinson som jag såg honom. Där finns ett avsnitt som handlar om hur det gick till när skalden ställde samman en ny samling. Ur ett stort material fiskade han fram dikter som han läste, sorterade, lade i olika högar, bearbetade och skrev om. Även helt nya dikter uppstod i den situationen. ”Skapandet gav honom krafter som en häst”, skriver Svensson, som också förbluffades av ”ingivelsens mångsidighet”.
Svensson själv sattes i ett angränsande rum med en god bok och då och då dök Martinson upp och högläste en ny dikt. I bästa fall blev de eniga om att den dög. Annars fick den göra ett par varv till eller lades åt sidan. Svensson hade Martinsons fulla förtroende, ”ditt stilsinne är storartat”, skriver han bland annat i ett brev till förlagsmannen.
Någon sådan avgörande slutrunda var det förstås inte fråga om när urvalet av de drygt 80 tidigare opublicerade texterna i De tusen dikternas bok gjordes. De är ”troligen skrivna under Martinsons sista decennium”, alltså i huvudsak under 70-talet, tänker sig Stefan Sandelin. Där finns tankedikter, minnesbilder, polemiska utfall, utredande texter, metalyrik och ”naturlyrik i miniatyrens form”.
Många av texterna i De tusen dikternas bok handlar om elementära ting, ja, de är själva elementära och lika påtagliga som det de skildrar.
Jag tror som sagt att det inte lönar sig att dyka djupt i och analysera sådana dikter, de är inte gjorde för det. Man kan inte dyka i något som är organiskt, cellerna gör motstånd.
Johan Lundberg är inne på samma tanke. Han menar att i Martinsons sena dikter finns ”ett slags vidöppet skrivsätt som inte inbjuder till någon dechiffrering”. De låter sig ”lika litet som ett träd eller en blomma” tolkas.
Det är en lyrik som med sina klarögda observationer står vetenskapen nära; dikterna är lika exakta som poetiska och vill väl bygga ihop de båda makterna, Martinsons särskilda gåva. Den finns till på ungefär samma villkor som träd och landskap, summerar också Kjell Espmark.
De flesta består bara av en enda strof (som maskrosdikten) men de kan vara mycket olika – rytmiskt, grafiskt, klangmässigt. Inte många rim förekommer. Men lägger man örat till texten så hör man, tycker jag, att tonen är tyngre, ödsligheten större, liksom ”vårt hjärtas nöd”.
Jag kan väl känna att också den här samlingen skulle behövt den eklut, den våldsamma skaparprocess som Svensson berättar om och som föregick de av skalden själv redigerade böckerna.
Det finns något av födelseakt i Svenssons beskrivning och för mig är det som om många av de sena dikterna i någon mening delvis blivit kvar i Martinson.
Men jag är inte oemotsagd. ”För mig kan ingen överträffa den sene, man kan säga postume Martinson. Inte heller Martinson”, anser exempelvis översättaren Torbjörn Schmidt.
I mina papper stöter jag oväntat på ett par rader där Gunnar Brusewitz berättar om Harry Martinson. Samtalet blev en väldig färd. Harry talade om japanska träsnitt, gamla ångbåtars inre, regnskogar, svält, rasism, den ekologiska krisen.
”Jag är svårt hemfallen åt maskrosen”, sa Martinson plötsligt, ”den är både vulgär och förfinad.” Och så utredde han maskrosen i detalj – och sluter därmed den cirkel som min lilla text har ritat upp.
Dan Sjögren
Dan Sjögren är litteraturkritiker, har ett förflutet som lärare, journalist, journalistlärare och skrivarlärare, kåserar i DN och GP. Han är också ledamot i Harry Martinson-sällskapets styrelse.