Harry Martinson har i naturessäerna Det enkla och det svåra, 1939 en årskalender med naturskildringar för årets alla månader, januari till december. Några av månadsessäerna bär månadens namn, medan de flesta har en månadskaraktäristik som rubrik. April månad benämns Gräsmånad. Att läsa Harry Martinsons ”Kalender” ger en fördjupad upplevelse av årstidsväxlingarna. Här återges texten för Gräsmånad med ”detaljuppfylld väldighet”.
Red.
GRÄSMÅNAD
April. Den månad som – kanske – är mest älskad emedan den definitivt tar itu med den vinter som planlagt en alldeles ny vit värld strax efter vårdagjämningen. Alla tacka nej till en sådan nyanläggning av snö. Så är aprilsol och aprilregn särdeles älskad av de flesta mänskor här uppe i norden. Ingen önskar på allvar att vintern tänjes ut, möjligen barnen, men dem kan man inte döma ty de vibrera ännu av fröjd; av bara kälkbackefarten ville de nog i hastigheten komma ända fram till midsommar, ja, på alla sätt förlänga och dra ut på varje kana och glid. Det är förklarligt. Men annars är det skönt att de ingen makt ha över vädret. Skönt att Golfströmmen är starkare och att den inte kan ändras av någon mamma eller pappa eller skidåkarkung för att ”tillgodose några allmänt kända krav”, som det brukar heta i snökansliet.
Sälgen lutar sig lysande över snabbrinnande och bäckhärmande diken, viftar gult och ännu en tid palmsöndagsbarnsligt för ström och för vind. Alens knoppar svälla upp i blått som disvullna getspenar. Björkriset rodnar och alriset blånar mot en vägg av granar som är så trötta på vintern att de är alldeles svarta eller mossbruna. Lavar och mossor dricka sig fuktlummiga av den kalla regnvätan mellan soltimmarna. Varje timme som går markerar ett steg får vårens del.
Går vi till bäckarna se vi hur de skumma upp sig mellan risbråten och knapptåg från fjolåret. Vid varje galleraktigt hinder löddrar sig vattnet till skumtottar. Man kan sleva upp löddret med handen. Vattnet på klarställena är mossbrunt. Det kommer från skogsmossarna och är tillsatt med alla tillflödenas brygder. Som pärlande brun lut är det, med halt av myrdrågens humussyror, är så känsligt för löddring att man får fram skumpärlband och stora stirrande koögon om man bara rör det minsta i bäckfåran.
Lutad över bäcken med himlen över sig, så står mänskan och lyssnar på vårens röster, och de rösterna är inte få. De rinna runt i skog och dungar, de tävla i träden. De knyppla sin sång allt tätare och rikare tills tonmönstret ligger utspänt i rymden, helt och fullt, ungefär samtidigt med den fulla lövutbredning och vingutbredning som snart skall följa på sprickningen.
I varje knopp sitter just nu en laddad fjäder som snart skall springa ut. Varje lövs plats och inrundning av luften är redan bestämd inifrån. Om två eller tre veckor skall den sammanlagda ytan av alla löv i norden vara ofattlig för våra fem sinnen, och ändå arbetar varje lövs springknopp för sig som en självständig mekanism.
Citronfjärilarna skynda redan nu mellan stammarna likt triumferande reinkarnationer av de gula höstlöven som singlande ner från dessa björkar i fjor, och i förnet skymtar redan kryp och knoppar, bladgräs och markrosetter – och krusbärsbuskarna i stenröset och himlen med sina flyttbara vårmoln. Dessutom världen sådan den är: trängande, skriande, krävande.
Men framför allt är det jordlukten som är aprils andedräkt. Avklädd och barlagd brygger sig marken samman med solen och vattnet och expanderar i allt med tyst och detaljuppfylld väldighet. Jäsbubblor brista, jorddunster stiga och falla med vinden. Flyttfågelflockarna flyga tvärsigenom uppstigande lufttoppar av åkerlukter, skogslukter och sjölukter.
Tusen jordlukter bölja genom april, fram och åter ända till dess marken börjat bli sommarklädd och mullen mera inåtvänd och inåtkrökt som ett mörkt blint allfoster.
Man förstår jordluktsromantiken. Den bygger på en verklighet som blommar inåt i mänskan, eggar och rusar antingen hon vill det eller inte. På något sätt måste detta uttryckas. All romantik som ger verkligheten den rättvisa den alltid är värd är ett lovtal till sakligheten i varat – dikt. Att det räddhågade, det puerila inte räknas dit, det säger sig själv om man luktar på den råsköna sakliga mullen i april.
HARRY MARTINSON: Ur Det enkla och det svåra, Gräsmånad