Det är kantarelliskt gulrusigt att leva någon dag, som i längst förgångna spånkorgshöstar. Ändå är de här, de har vandrat i vid ring. En återkomstens livsluft drar uppsluppet genom vår skog. Det jordtillvända solskenet ger oss plötsligt ärende bort till vårt eget älskade land. Vi går ut på gångstigsforskning.
/Harry Martinson
Hoppet är det sista som lämnar människan sägs det, men alltför ofta ser vi modlöshet och grusade förhoppningar. Somliga talar om ett hopp bortom graven.
Jag tänker mig att diktens berättarröst hör till någon som levt ett tag. Texten handlar om hösten som sådan, men kanske även om livets höst. Harry Martinson värnade verkligen om jorden vi ärvde och hade förmågan att uppmärksamma livets mirakler. Det stora i det lilla. När vi talar om sådant som är på väg att gå förlorat är det lätt att drabbas av missmod. I denna dikt möter vi något annat. En sprudlande glädje mitt i det längst förgångna. Kantareller som sticker upp ur backen likt glada utropstecken!
Ett konstverk som belyses, kommer till sin rätt. Färgerna är helt beroende av ljuset. Vandraren möts här av ett ljus. Ett jordtillvänt sådant, som bär ärende bort och hem på samma gång. Inombords växer ett gulrusigt glädjesprång. Återigen blir livet spännande att upptäcka och utforska. Vi går ut på gångstigsforskning!
2013 spelade jag in ett antal tonsättningar till några av Harry Martinsons dikter. Gångstigsforskning, var av ett annat slag både i fråga om dess ordval och de toner som kom till mig. Sången blev aldrig inspelad då och var nog vid den tidpunkten inte heller riktigt klar. Dammade under förra året av melodin och spelade in den med hjälp av några vänner. Resultatet kan ni lyssna till i den bifogade länken. 🍁🍂
https://soundcloud.app.goo.gl/yiGmb5ecnRnjyFaD9