2. HARRY SOM ELDARE
– Martinson jobbade aldrig i vinddrivna fartyg, han jobbade i kokt vatten, av snobbarna kallad ånga. Men nu är det bra länge sedan det sista koleldade fartyget höggs upp, förklarade författaren och förre sjömannen John E Persson.
Så visade han en bild av Masilia, en av de båtar Harry Martinson befor.
Ny bild av en båts inre.
– Eldarens arbetsplats var en mardrömsmiljö. Det ligger kol på golvet, luft rusar in från ventilatorerna, och här står tre karlar med sina skyfflar. Att elda en stor ångpanna med kol var en konst, man måste elda jämnt. Ju större pannan var desto högre fick man kasta kolet.
Han pekade mot en annan bild.
– Här är det tre eldstäder. Man gick fyratimmarsvakter. Det kunde vara tre eldare på samma vakt. Man fick också slagga, då rakade man ut askan, han gjorde ett par rakrörelser och slaggade liksom ur pannan på bilden.
Ibland var det värre än vanligt.
– Hettan var våldsam. Samtidigt kom iskall luft från ventilatorerna. Och i grov sjö rörde sig dessutom durken i olika riktningar. Att elda blev då ett balansnummer: också öppningen till pannorna rörde sig hela tiden.
Det fanns inte heller elektriskt ljus, man arbetade i skenet från oljelampor och från eldstäderna.
Han bytte bild. På den nya faller ett blixtrande ljus över en karl som skyfflar kol. Ändå tycks han stå i mörkret och elda.
Så höll Persson upp Martinsons eget porträtt av en eldare, en som just kommit upp efter en fyratimmarsvakt. Han är blå i ansiktet och på halsen och sot täcker kroppen. Bara tänder och ögonvitor blänker till, små lampor i det kolsvarta ansiktet. Han grinar ändå glatt.
Sedan läste Persson ett par rader ur Resor utan mål: ”Kolen rasa gång på gång fram ur boxluckan och kolbumlingarna rulla dånande som gråstensblock långt ut på durkarna. En gång föll en kolbumling så olyckligt att den nästan krossade min stortå.”
Det är en stark text, skriven som med kol, alldeles nära eldstäder och slagg men också med en härva av stora och små tankar som uppstod när han ”reste baklänges över oceanerna.”
Dan Sjögren