4. HARRY SOM MASKROS
Gunnar Brusewitz tillhör dem som fått Stora Harry Martinson-priset. Han belönades för att han ”så lyhört lyssnar av naturen och fångar samspelet mellan natur och människa”.
I sin prisföreläsning berättade Brusewitz om hur han en gång fick i uppdrag att teckna av och intervjua Martinson. Det visade sig vara en hart när omöjlig uppgift. Dels hann inte Brusewitz med i svängarna när Martinson föreläste och i kolossala utflykter rörde sig över världen, dels var poetens ansikte så svårt att fästa på papper.
– Det var som en skogstjärn där morgonvind och ljus går fram, ansiktet skiftade ständigt uttryck. Kanske var jag för högaktningsfull. Martinson var ju min husgud.
– Det kändes också lite oförsynt att försöka klä av honom det han kanske ville dölja bakom det snabba minspelet.
Medan Brusewitz tecknade och lyssnade konverserade Martinson. Det blev en vådlig färd: han talade om japanska träsnitt, gamla ångbåtars inre, regnskogar, svält, rasism, den ekologiska krisen.
– Jag är svårt hemfallen åt maskrosen, sa Martinson plötsligt, den är både vulgär och förfinad.
Så utredde han ingående maskrosens natur innan han började skälla på kritikerna för att de vägrade betrakta naturskildringen som skönlitteratur.
Martinsons egen naturlyrik var ingen idylldiktning, menade Brusewitz, det idylliska var bara ett blont sken. I naturen utspelas ett magiskt och mytiskt drama som reflekterar vår egen ödesmättade situation.
Martinson var också bildkonstnär, det märks på de färgstarka metaforerna i hans diktning. Just metaforen är nödvändig för naturskildringen men den måste träffa exakt rätt, förklarade Martinson: ”Den ska både bränna och kittla.”
Själv visste han aldrig hur han skulle använda morgondagen. Men han skulle gärna vilja ägna resen av livet åt att teckna maskrosor!
– Han drömde vid något tillfälle att han var en maskros. Och från hans grånande hår blåste miljoner frön ut och skapade galaxer av nya gula solar, log Gunnar Brusewitz.
Dan Sjögren
