”Under många år skulle han göra stora insatser som utgivare av sällskapets årsböcker”, skriver Johan Svedjedal om Stefan Sandelins insatser i sin stora biografi om Harry Martinson, ”Min egen elds kurir”. ”Sandelin var också huvudredaktör för den utgåva av Martinsons verk som Bonnier publicerade i elva volymer under åren 1997-2004”, summerar Svedjedal.
Sandelin såg alltså noggrant över, sammanställde, och kommenterade stora delar av Martinsons författarskap. Också hans analyser är finstämda och välgrundade. Han kan t ex påpeka att mycket i Martinsons dikter är allmängods men att de också innehåller ”sanna truismer”. Då lyfter skalden fram något som vi andra inte nådde fram till eller såg i dessa ”truismer” Det fanns alltså, påpekar Sandelin, ett hemligt rum, också i det självklara.
Stefan Sandelin hör till dem i Harry Martinson-sällskapet som kommit att bli en sorts portalgestalter. De har berikat och bestämt bilden av Martinsons författarskap och deras insikter och kunskaper är ledstjärnor vid studiet av hans verk. Till dem räknar jag bland annat Kjell Espmark och Staffan Söderblom men också Stefan Sandelin hör dit.
Men man behöver inte ta till storsläggan och peka på portalgestalternas avgörande betydelse i tid och otid. Också de som söker vanlig läsglädje och vardaglig närhet i Martinsons prosa och poesi kan med fördel mellanlanda i portalgestalterna insikter och upptäckter.
Med detta sagt och fastslaget vill jag gärna gå utanför de mer formella ramarna – eller innanför.
Stefans och jag talade med varandra i telefon och via mejl vid något dussin tillfällen. Men det var långa och fruktbärande samtal.
Jag ville att han skulle göra ett försök att summera Martinsons skrivargärning och sin egen roll i det sammanhanget.
Då slog han ifrån sig med båda händerna, det hörde man tydligt i telefonen, nej, det blir för stort, förklarade han. I stället valde vi ut ett par centrala frågor.
Du får gärna strunta i dem också, sa jag, bara du skriver om ditt liv med Martinsons texter. Han hanterade frågorna efter eget huvud och det passade också oss båda bäst.
Jag fick en känsla av att Stefan hade nöje av våra samtal men anade samtidigt att han bar på den särskilda gåvan att få sina medmänniskor att upptäcka att de hade mycket att komma med i samtalet. Man växte lite.
Han lät glad men var också noggrann och försiktig när vi dryftade hans kommande text om Martinsonböckerna. Då han svarade var han fortfarande glad men samtidigt ovedersäglig. Och mycket precis.
Det var roligt att vi fick tillfälle att dryfta hans gärning och försöka finna hållbara iakttagelser om vad den betydde. Det var ju inte fråga om att avsmaka något enstaka glas ur den litterära produktionen utan allt som skördats och förädlats i Martinsons vidunderliga vingård.
Ett av de vackraste orden som Martinson brukar är ”förmildring”. Det används bland annat om länsman Buren i Vene socken. Buren var, som det heter i Vägen till Klockrike, ”känd för sin brist på hjärta och förmildring”. Just ordet förmildring förbinder jag med Stefan. Han var själv en mild person och just förmildring är ju något som vår värld behöver.
Tanken var att Stefan skulle doktorera på Martinson men när han ”kom i lag” med författarens väldiga produktion tog den över. Det resulterade i ett imponerande livsverk, som ju också fick en helt annan tyngd och praktisk betydelse än en doktorsavhandling.
Stefan tjänade väl inte dräng hos mästaren men med stor och växande lärdom, säker fingertoppskänsla och ”stilgeni” (ett Harry-ord) skapade han yttre och inre överskådlighet och ordning i verken och stod därtill för inledningar och efterord.
Tänk på det ett ögonblick!
Jag kan nästan inte föreställa mig ett bättre liv, detta att dag för dag och bok för bok på detta avgörande sätt få möta och handha mästarens litterära texter.
Man blir lite avundsjuk.
Två volymer bygger på Martinsons osorterade kvarlåtenskap, ”de tusen dikternas bok”, ett begrepp som skalden själv myntade. Där svarade Sandelin för urval och sammanställning och fick därmed också ta på sig en uppgift som egentligen åligger författare själva.
Mer krävande – och ärorikt – kan väl ett redaktörskap knappast bli. I dem agerade ju Sandelin som ”medförfattare” till Harry Martinson!
Nu har det gått ett drygt år sedan vi samarbetade. Jag fick dödsbudet mitt i stadstrafiken och försöker fortfarande ta till mig att den vänlige arbetaren i det jag kallade Martinsons vingård är borta. Men Stefans ord i böckerna består och de gedigna volymerna finns kvar.
Kanske är tonen i denna runa allt för ljus men den speglar våra samtal. De var långa och glada och den stämningen kom med i texten utan att jag hade den avsikten från början. Sedan bestämde jag mig för att också den där tonen hade något viktigt att meddela.
Dan Sjögren
PS: Det brev Stefan Sandelin skrev om sitt liv med Harry Martinsons texter återges i Doris Nr 47/ 2025.