Harry Martinson publicerade tusentals dikter, många i rätt oväntade sammanhang. När jag i andra ärenden besökte Regionarkivet i Göteborg frågade jag om man i sina gömmor, nedsprängda i berget, hade något material om Harry Martinson.
Det visade sig att hans namn förekom två gånger i arkivets register. Det ena var ointressant, det andra hänvisade till Paletten.
Konsttidskriften fick 1941 en ny redaktör, Kjell Hjern. I en presentation av Palettens målsättning meddelade han att man i fortsättningen skulle bereda plats också för dikter och texter av bemärkta författare, detta ”för att belysa vår egen tid och dess problem”. De bemärkta författare han nämnde var Gunnar Ekelöf, Karin Boye och Harry Martinson.
I det första numret med Hjern som redaktör (1941:1) finns mycket riktigt en dikt av Harry Martinson, betitlad ”Som om det vore framtid stor att få”.
Till yttermera visso publicerades dikten som den nådde redaktören, dvs handskriven. Det var en glad överraskning att plötsligt få se Harry Martinsons välkända piktur – de små, lite hopknycklade orden och de något ojämna bokstäverna, ej olika små myror i rörelse på lätt vindlande stigar.
Dikten finns inte med i någon samling vad jag har kunnat finna. Man får väl förmoda att det rör sig om så kallad tillfällighetsvers.
Ett par formuleringar som känns lite skeva i dikten kan möjligen knyta an till Paletten; ”våra penslar” heter det på ett ställe, inte pennor, och ordet ”penselmän” nämns på ett annat ställe.
Dikten måste vara skriven under det förfärliga året 1940. I en passus blir ”Nordens vår fri… / så fort som bara draken ger sig av”. Det syftar förstås på den nazistiska ockupationen. Men draken blev ju kvar i fem år.
”Vi sänder till varandras lek och tröst små brev”, skriver skalden, och ett brev liknar också dikten även om texten är rimmad här och var (mer i slutet än i början). Versmåttet är blankvers (dikten talar om ”lustig rytm”).
Den naturkunnige skalden nämner ”fjällkattfot” och ”fjällviol”. Det kan tyda på att den tänkte eller tänkta mottagaren av brevet, detta ”du”, hör hemma i en nordlig provins. Fjord nämns samman med fjäll i slutet. Det låter närmast norskt.
Dikten bär spår av det Johan Svedjedal kallar ”Martinsons favoritidé” vid den här tiden: ”den svenska naturen som grunden för svenskhet och svenskars självständighet”. Till den idén anknyter ett par verser: där skalden talar om särskilda ”reserver… i mull och vind, i hav och himmel”.
Tanken är tydligen att våren och därmed själva naturen ska avlägsna det yttre oket och därmed också ge människorna frihet. Möjligen, men jag läser kanske fel.
Därtill är det ju en naturdikt med rader av blomsterord, en näckrosskildring och metaforen om fiskafänget.
Dikten är väl ingen lyrisk fullträff. Kanske kan man säga att det mer handlar om en nedtonad kampdikt där naturen ger oss ”tröst” och ”trotsig blomningstro”. Det sista ordet vill inte stavningsprogrammet acceptera. Jag lutar nog åt samma uppfattning.
Det ligger i sakens natur att det vi i sällskapet skriver om mästaren och hans verk blir hyllningstexter. Kanske kan man någon gång tillåta sig att vara en smula kritisk. Eller bör en sådan dikt som den i Paletten förbli opublicerad?
Dan Sjögren
Som om det vore framtid stor att få
Vi leva så och lage våra garn
som om det vore framtid stor att få,
som om det funnes för de stilla grå
små knopparna en blomstringsdag att se,
som om vår vik höll fiskar till att ge
åt våra garn i fjällkattfotens år.
Vi veta att reserver finnas där
i mull och vind, i hav och himmel kvar;
en näckroskalk skall födas just för dig
i just den sjö du söker den uti.
Vi sända till varandras lek och tröst
små brev med väntetidens längtan i
och vackra eggelser att stånda bi
varandras väg med lilja, sång och bröst.
Av våra penslar fjärran blommor nås
och orden stegra sig till lustig rytm
av trotsig blomningstro som ej förgås.
Vi veta stolt att Nordens vår är fri
så fort som bara draken ger sig av
från sippans dal och fjällviolens fjord.
Allt har sin övergång, men kvar är vi
folkfödda penselmän och lyrackord.
Harry Martinson