5. HARRY SOM PREDIKANT
– Vad är det han vill försvara? frågade sig Staffan Söderblom när han och Kerstin Ekman dryftade Harry Martinsons civilisationskritik.
Inte det moderna samhället, det saknade egenart och var sig likt överallt, menade Martinson. Vår nationella särart finns i det förflutna.
– Han ville försvara tomrummen, det lantliga, det provinsiella, skapelsens mångfald – ett levnadssätt som utvecklats till något unikt. Han ville försvara avkroken.
– Harry Martinson kom hem till dikten med stora hav, djungler och bordeller i bagaget, han pendlade mellan gölar och oceaner. Han var hemlös men världens medelpunkt finns i den enskilda människan, summerade Söderblom Martinsons livssyn.
– Min pappa köpte bil på 50-talet, berättade Kerstin Ekman, och han köpte också Martinsons böcker. Men skaldens kritik av bilismen tog pappa inte till sig. Nej, vi bilade ner till Martinsons barndomsmiljöer, välfärden sjöng i hjulaxlarna, man var glad, nylonglad, varuglad, erkände Ekman.
Det finns hos Martinson ett plågsamt medlevande, det var de båda överens om. Han hade svårt att dra gränsen mellan sig själv och den övriga skapelsen.
– Samtidigt vägrade han att formulera sig politiskt. Det gjorde honom omöjlig för många när tiden blev politisk på 60-talet. Han kunde helt enkelt inte dela upp mänskligheten i vi och dom, förklarade Söderblom.
Vad kommer då att leva vidare av Martinsons civilisationskritik?
– Det han skrev om avkroken, trodde Ekman. Jag tar också med mig hans tankar om att ytligheten är ondskans grund.
– Språket, svarade Söderblom. Martinson var på jakt efter ett större språk, för att om möjligt kunna hantera våra problem.
Dan Sjögren