HARRY SOM FÅGELSKÅDARE
– Harry Martinson var nog fågelskådare långt innan det ordet fanns. Men ingen har egentligen analyserat hans texter ur ornitologisk synvinkel, förklarade fågelentusiasten och bokhandlaren Johnny Karlsson, när han dryftade poetens intresse för flygfän.
Då och då landade han också i Martinsons texter.
– ”Barbent från tuva till tuva jag sprang och kvällen var djup av trast och hög av svala”, högläste han. Man hör nästan hur de där fåglarna gör om landskapet till ett levande rum.
Martinson rymde ofta, berättade Karlsson, men gick då inte som fåglarna mot söder och sydväst, han drog i stället åt nordväst, till havet.
Så meddelade han att Martinson fått flera gator uppkallade efter sig i riket innan han påpekade att det fanns en pjäs om Harry också när han var i Jonsered.
Det svängde.
Martinson gav tillsammans med tecknaren och författaren Björn von Rosen ut Bestiarium, en skämtbok där djuren ”fångats in med tankens snaror”. På 1930-talet skrev han tre naturböcker och där beskriver han en hel rad fåglar. I Tuvor, som kom året före Nobelpriset 1974, finns en kortdikt om koltrasten som ”håller ett vackert tal om vapenstillestånd”.
Så stack Karlsson upp ett finger och log.
– Här är en bit om en spillkråka. Det vete fan var jag har hittat den men den är fin:
”Tjusningen ligger i hennes flygandegälla, efterhand bortdöende spel med dess ekotoner efteråt: på fjärrhåll nästan klockgällt – man riktigt ser ljudvågorna framför sig liksom i läroboken i fysik”, högläste han.
– Det är ju en riktigt bra beskrivning av hur en spillkråka låter. Men man måste förstås ha hört fågeln för att känna igen det där spelet. Fast här får spillkråkan en ny dimension, påpekade Johnny Karlsson.
Redan i Martinsons första diktsamling, Spökskepp, finns fåglar med, summerade Karlsson. I de dikterna flyger albatross, fregattfågel, stormsvala och sjömås.
”Jag såg vinden så ett knippe stormsvalor” reciterade Karlsson, ”en dag när havet var en vaggande duk av blank olja…”
Dan Sjögren