”Jag har planlagt en färd / jag har inrett ett hus / på nomadiska kuster inåt”, skriver Harry Martinson i sviten Passad. Det huset kan man gå in i när man vill och på de färderna bör man ta en fönsterplats.
Men jag tänkte fiska upp en annan formulering i samma slutdikt i sviten. Martinson talar i tredje strofen om att han mött ”nya visa upptäcktsmän”.
Sådana finns förstås av båda könen. Men vad är det de har upptäckt? Ett antal av Harry Martinsons egna texter och då också funnit levande och starka ord för vad de upptäckt. Under åren som journalist har jag samlat på mig sådana visdomsord. De flesta har rätt många år på nacken men goda texter har nackar som tål det mesta. Jag har inte heller daterat styckena, de får gälla som tidlösa. Den första upptäckaren kommer i dag. Några till dyker sedan upp i en liten serie.
HARRY SOM NATURVETARE
Harry Martinson blev rymddiktare på 1950-talet när han i Aniara skrev om en större färja som vid en rutinstart kom ur kurs och gick förlorad, berättade astrofysiker Bengt Gustafsson.
– Martinson uppfattades länge som den soligt leende naturpoeten, den alltid glade gamängen. Men han var egentligen en ”obotligt sorgtagen människa, en överkänslig ödestyp” som han skrev i ett brev till Tor Bonnier.
Vad betydde då kosmos för den som var så sorgmodig?
– Han valde nog kosmos för att skildra sin egen utsatthet. Kosmos hade ju visat sig vara oändligt stort. Då blev vi ännu mer utlämnade.
Och Gustafsson räknade upp en rad av rymdorden i Aniara: dödrymd, skräckstel rymd, ett gränslöst Hades, det oerhörda svalget, dödens hav.
Martinson skrev om rymden när den var som ödsligast. Senare iakttog man molekylmoln, nya vetenskaper som astrobiologi tillkom och man upptäckte en rad nya skapelseformer där ute, förklarade Gustafsson.
Ansåg då Martinson att vetenskapen kunde erbjuda ett botemedel mot vår kosmiska övergivenhet?
– Han hade en väldig respekt för kunskap. Den var meningsbärande för honom redan i skolan. Men vetenskapen tillhandahöll inga svar på frågan om livets mening och den hjälpte inte Martinson att lösa Gåtan.
I Doriderna finns en programförklaring. ”När man diktar om kosmos får man inte dikta hållningslöst. Man måste hålla sig så nära man kan till vad vetenskapen funnit och vad naturlagarna kan tänkas tillåta. Först därifrån bör man ha licens att sväva ut i sökande spekulation.”
– Den duger också för en naturvetare. Det beror på att Martinson var så noggrann med observationen. Han hade stor respekt för de rationella vetenskaperna, särskilt matematiken. – Människan har skrivit några av sina skönaste dikter på matematikens språk. Och det visste Martinson, summerade Gustafsson.
Dan Sjögren