Harry Martinson ̶ vinterskildraren
Vinterstormen ökar.
Nordan knäcker pipor
och kastar spjut över isen.
Nästa morgon
har vassen glesnat.
Som torr vildhalm,
kanar den kringströdd
hemlöst över isgolven.
Och vi som minns hur långt
den en gång vadade ut
i sommarinsjöns spegel.
(Ur Harry Martinson: ”Glädjens art och sorgernas sortering” del IV, http://litteraturbanken.se/#!/forfattare/MartinsonH/titlar/GladjensArtOchSorgernasSortering/sida/47/etext )
Det sägs att Harry Martinson hatade vintern. Jag är inte säker på det. Även om målet för hans poesi nästan alltid tycks vara sommaren med dess ört- och insektsrikedom kan man hitta förunderligt sköna vintertexter hos honom. Som denna ögonblicksbild från en insjö i vinterskrud, där den nedblåsta vassen ”kanar … hemlöst över isgolven”. Men nog är det symtomatiskt att Martinson avslutar dikten med ett sommarminne där han ser vassen som ”vadade ut i sommarinsjöns spegel”. Precis som han i Utsikt från en grästuva talar om ett ”sommarmedvetande” som präglar oss nordbor och menar att det kan ”vara givande att sätta sig ner mitt i vintern och verkligen konstatera sitt sommarmedvetande genom att inventera sitt sommarminne”. Flera anser att Martinson skrev många av sina finaste sommardikter just på vintern då han höll på med denna inventering av sommarminnen!
Nyårsafton 1964 framträdde Harry Martinson i radio med programmet ”Dagboken” där han berättade om sina upplevelser under årets sista 11 dagar. Familjen bodde då vid sjön Sillen i Södermanland som låg frusen med, precis som i dikten ovan, knäckta vasspipor på isen. Men den här gången är det inte stormen som har brutit dem. Ornitologen och insektskännaren Martinson avslöjar nu liksom i förbigående sina kunskaper, när han i detta dagboksblad från den 23 december 1964 beskriver det drama som utspelats på Sillens is. Och så avslutar han, som sig bör, med att välja ett julkortsmotiv som jag gärna vill skicka vidare till Månandens Martinsons läsare:
Till den vassrika insjöviken som nu frusit till kommer blåmesarna. Från förr vet jag deras ärende. De är ute för att hacka ut övervintrande puppor som gömmer sig i vassens knän. Helst väntar de tills kölden gjort vassen skör. Då klänger de sig fast vid stråna och knäcker vasspiporna med några välriktade hugg med näbben just i det torrfrusna vassrörets knä. När vassröret klingat av och fallit ner, uppsöker de det på marken eller isen och hackar fram den åtrådda puppan. På detta sätt kan en flock blåmesar snabbt fälla en hel liten skog av vass. Att man observerar dem i kikaren utesluter inte att man vet att världen är större än så och åtskilligt mer problematisk. Det finns ju också tuffare bufflar i världen att vara rädd för, men just därför. Flykten till den minsta livsbildens tröst- och innehållsvärden kan ibland vara en pålitlig biljett till konsten att stå ut med det stora. Förresten börjar det nu jula till sig, och var och en bör så själv få välja sitt julkort. För mig blev det blåmesen som kommer till vassen för att hacka fram puppan, hans egen lille julgris att stillsamt och skickligt förtära i svinkylan.
Åke Widfeldt