Frysande Ord (ur Vagnen 1960)
Frosten går fram över ting och språk./
Men orden skall ändå äga sin makt./
I is begravda ska de vänta,/
i dvala sovande bevaras/
intill den dag då tiden rämnar/
och språken jubla i fåglars strupar/
som gryningsstämmor i Fenix dagar./
Ord och språk är Martinsons hemvist. Tidigt erövrade han sitt språk, trots den torftiga, närmast språklösa miljö han hade fått leva i under barndom och ungdom. Orden bär honom genom liv och författarskap. Men minnet av de svåra åren ger författarskapet en pessimistisk grundton.
I essäsamlingen Det enkla och det svåra publicerad strax före krigsutbrottet 1939 slår Martinson fast utan att gå närmare in på den rådande politiska situation i Europa: ” Mänskligheten har inte gått långt än. Den befinner sig ännu bara i sitt februari.” Februarikölden får stå som symbol för den västerländska människans tillkortakommanden genom hennes oförmåga att rätt handskas med sin jord. ” Vår jord är god och mänskorna är ju inte ens vuxna för den ännu”, fortsätter han.
Efter finska vinterkriget spetsar han till sin kritik av individen i några mardrömslika rader, vilkas innehåll vi kan se realiserat i modern tid. Var fanns barnen från barndomens Fattig-Sverige?, frågar sig författaren nu 1940: ”Kanske satt de som erbarmliga ynkliga bilägare någonstans i en tingbelastad tomhet utan botten, med en med otrolig snabbhet tillägnad förmåga att hetsa sig själv framåt i tid och rum och karriär, på den autostrada där djävulen pekar med sin piskande piska, från ting till ting, från bilring till bilring.” (ur Verklighet till döds).
Men detta är bara ena sidan av den dubbelhet som många gånger visar sig i Martinsons texter. Den krassa verklighet skapad av aningslösa människor som beskrivs i Verklighet till döds förvandlas i Utsikt från en grästuva (1963) till en önskedröm genom årstidsväxlingarna. Vinterkölden blir centralsommarvärme. ”Det tidlösas sommar som kanske, när allt kommer omkring, är den drömbild som för dig symboliserar själva livet uppflyttat till öververklighet och paradis”.
Martinson är förlåtande i förhållande till sina minnen. Byn Alltidhult och i synnerhet gården med samma namn, som i Nässlorna blomma kallas Tollene, och som utgör en av de förhatliga utackorderingsställena i Martinsons barndomsvärld, blir i drömperspektiv, genom den sköna natur som omgav gården, en ljus sommardikt. 1947 hade Martinson blivit ombedd att skriva i hembygdens julpublikation, Högre Folkskolans Jul. (Martinson skrev gärna om sommaren på vintern.) Det är då ”önskedrömmen” dyker upp för första gången.
Längtan till Alltidhult (tonsatt av Inge Mattsson, 1979)
I önskedrömmen kan det stundom hända,
att allt tas om, får drömda perspektiv.
Vi förs av minnets ström och återvända
mot drömda utsiktspunkter i vårt liv.
Då väljer jag med hela hjärtat fullt
en ås bland dungarna kring Alltidhult.
I drömmen ser jag vårens bokar lysa
med späda lövverk nedom Boafall,
när vägen går till Alltidhult om våren
och skogen ter sig som en ljusblond hall
med solens spel på genomlysta sväv
av friska löv som bildar vårens väv.
För skygg att låta hela hjärtat tala
om det, som ligger närmast till för dikt,
gör människan orden vanliga och svala,
så snart hon närmar sig sin djupa bikt.
Men långt ur fjärran blev mitt hjärta fullt
av längtan varje år till Alltidhult.
Så minns man våren, som blev född att svinna
mot sommarmognad på sin väg till höst.
I soluppgången ser jag ljuset rinna
i barndomslätta floder ifrån öst.
Bland skogens lövverk bryts dess blonda ström.
I alltidhult har livet självt sin dröm.
Martinson behåller detta perspektiv från dikt till prosatext med 15 års mellanrum. I Utsikt från en grästuva blir verklighet och magi samma sak tack vare den källa till upptäckarglädje och tröst för ett sargat sinne som naturen utgör. Till synes utan bitterhet över barndomsminnena håller Martinson fast vid sin ljusa syn, när han tänker på trakten kring Alltidhult. Denna symboliserar naturen i sig. ”Verklighetens väsen, den givna naturens på en gång aningsblommande väsen och strävt påtagliga alltidhult.”
Naturen sviker inte, om inte människan sviker först.
Martinsons civilisationskritik visar sig tidigt och sträcker sig långt in i vår tid. Som ett slags dedikation till oss läsare kallar Martinson Verklighet till döds ”en idéskiss till ett större tänkt arbete”. Ovan citerade mardrömslika passage från boken summerar Martinsons testamente till oss alla, det som i utvidgad form skall bli verseposet Aniara. Men, icke desto mindre, lyckas han behålla genom hela författarskapet en förundran över allt växande och en tro trots allt på ”en framtid i överraskningens tecken” (Horisont 1959). Vintern är inte beständig. Kanske skall den nya människan, som i sin redbarhet både äger sitt eget språk och vårdar sin jord, tina upp ur februarikölden. I konsten och i drömmen kan allt hända.
Ur Vinter (Dikter om ljus och mörker 1971)
Vinterns gnom steg fram och sade: Lyssna till mig
Jag skulle kunna isa dig.
Men i stället skall jag visa dig en skönskrift i snön.
Det finns en skönhetens ande,
det finns ett människohjärtats hopp av rent uppsåt
och så barmhärtigheten. Den kom inte av ingenting.
Allt detta kallar jag skönskriften i snön.
Den handlar om rena sinnelag.
Om redbara ögon i snötystnad
en frid som är namnlös.
Så finns dessa få eller många
som bevarar en renhet i anden.
Ingen vet hur de lyckas
det är som en vintersaga
konstlöst berättad, verklig och ljusblond
som den upphängda tvätten i vintervinden.
Marianne Westholm