Månadens Martinson juni 2015
Juninatt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.
(ur Juninatten i Cikada 1953)
Natur och Språk – Harry Martinsons två gränslösa paradistorg. Han besjunger naturens alla former med det språk han prövar och så småningom erövrar. Längtansmånaden maj skall snart övergå i sommar. Juninatten manar oss att stanna upp. Snart skall den sköra stämningen få kraftigare uttryck i midsommarens fester och traditioner.
Juninatten förmedlar för många av oss också ett vemod, som kan kännas starkare just i år. Är det inte så att vi samtidigt gråter över världens skönhet och världens förfärlighet, när vi tänker på vad som händer både långt borta och allt mer nära vår egen vardag?
Flyktig är lyckan – en stundens slumpvinst i soliga dagar, skriver Martinson i Aniara. Nationalparkernas dag, den 24 maj blev i år en sådan ovanligt solig slumpvinst tillsammans med en av de vänner som var med när Sällskapet grundades 1984, Donald Fransson. Under vår vandring i just en nationalpark, Store Mosse, påminde han mig om det radioprogram Carl-Magnus von Seth gjorde med Martinson, när Dikter om ljus och mörker publicerades. Martinson framhåller i denna intervju ”Godheten är inte menlös för den appellerar till begrundan”. Världens förfärligheter driver många att vilja göra gott men Martinson hoppas också på en intensivare ”begrundan”!
I sin lyrik, prosa, i intervjuer och föredrag sökte Martinson ofta framhålla värdet av att just begrunda och betänka olika händelser ”en gång till”. Han ville behålla barnets nyfikenhet och i gemenskap med sina medmänniskor oupphörligen uppleva en förundran över jordens och livets rikedom. I Sällskapets medlemstidskrift (Du som inte är medlem, anmäl Dig omgående) pågår en ovanlig diskussion mellan Göran Bexell och Björn Larsson senast i nr 27/2015 under rubriken ”På luffen i Martinsons etiska landskap”. I Martinsons texter finns rika exempel på ”händelser, scener, tankar och känslouttryck som så att säga avkräver läsaren ett etiskt ställningstagande”. Jag läste tidigt essän ”Det överansträngda samvetet” i Utsikt från en grästuva, en essä jag ofta återkommer till. Det är ganska givet med tanke på rubriken här ovan att Björn Larsson skärskådar Vägen till Klockrike, när han söker fästpunkter i Martinsons etiska landskap. Jag väljer en för mig och jag tror för många idag särskilt angelägen text ur nomadboken, som exempel på denna diskussion:
”Rädslan var världens största problem, och luffarens största problem var rädslan för rädslan. Den överdrivna rädslan för att folk skulle bli överdrivet rädda för honom.”
Tillsammans med tanken om medelvägen skriver Björn Larsson senare i sin text att slutet på Kap farväl! i sin enkelhet sammanfattar något särskilt viktigt i Martinsons etiska budskap:
”Härlig är världen, men dåligt lottad till sitt förstånd. Utan att vi ändra det lilla och det stora kunna vi inte leva annat än med sorg, ty då kommer det som alltid kommit: orättvisornas isvindar, likgiltighetens gäspningar, krigens tyfoner. .
Vi måste lära oss själva och världen. Vägen dit går genom god vilja, god vilja, god vilja.”
Krokås den 28 maj 2015
Göran Bäckstrand