Månadens Martinson, Januari 2014

KLOCKRIKESTIPENDIUM till Harry Martinsons minne år 2013 till INGHILDA TAPIO – författare, poet och översättare, Karesuando ”för att hon som nomad mellan generationers hotade kulturer, i sparsam stil och med stark känsla för språkvalörer och symboler, ömsint tolkar vördnaden för liv och natur genom ett ansvarsfullt fasthållande vid ursprunglighet i sökandet efter identitet i det moderna samhället”

ISBN 82-7272-003-6 Utgivning Tana : Jårgalaeddji, 1979 Text och färgillustrationer: Inghilda Tapio

Titeln betyder: Mitt sätt att vara är det samiska sättet Detta är en av Inghilda Tapios allra första böcker från år 1979, där hon svarar för såväl text som illustrationer. Månadens Martinson 2014 kan sägas få illustration genom bokomslag och bild i MU LUONDU – SÁMI LUONDU

Yrsnön dansar sina turer

på blänkande isgolv.

Man ser inga fötter,

bara dess kappa,

lättsydd av snö

snabb som ett norrsken

med sina veck i svajning

hopfästad med köldens nålar.   

 

HARRY MARTINSON: Yrsnön dansar… ur Vagnen (1960)

Den här dikten väcker en massa vinterminnen till liv för mig. På höstflyttningar kunde det vara precis så som i Harry Martinsons dikt “Yrsnön dansar…” Vi som har varit med om flyttningar efter renhjorden med vår rajd, över blänkande isgolv i den tidiga hösten innan snön på allvar fått grepp om vinterlandskapet, vet hur snön kan dansa och yra. Precis som i Harry Martinsons dikt inga fötter syntes i yrsnöns virvlande dans och snökappan den tog sina svängande danssteg lätt och graciöst över isens golv medan slädarna gled tyst och fridfullt över isarna i yrsnöns virvlar. Sådana är mina minnesbilder av vår färd över sjöarnas och de små pölarnas is. Med “sina veck i svajning” föds en annan tydlig bild för mitt inre och det är den hur koltens och pälsens klockade kjol svängde och svajade i takt med min mors gångrytm där hon gick framför oss och ledde sin rajd.

Så var det för folket som bodde i kåtor året om och som flyttade med rajd från sommarbeteslandet till vinterbeteslandet och tillbaka igen. Samma rutt år efter år. De var verkligen de åtta årstidernas folk som levde både med och i naturen praktiskt tag under barhimmel, såväl i störtregn som i “Yrsnöns dans…”

“hopfästad med köldens nålar” Det är en bild för mig där rimfrostens nålar verkligen tagit sitt grepp om trädens kronverk. Detta fenomen kan man uppleva under midvintern då träden bugar sig ända ner till marken som av ödmjukhet inför allnaturs lagar, även om de tycks lida av tyngden som rimfrosten orsakar.

 Kölden hårdnar till, fientligt blå.

Klätt i frostens nålar pinas skogens ris.

Torr och död som halm syns vassen stå

I ett glashårt skruvstäd klämd i vinterns is.    

HARRY MARTINSON: Vinterhat ur Vagnen

 

Så bra Harry Martinson får vinterkänslan på pränt. Jag kan känna kylan även om jag sitter inomhus i värmen. “Kölden hårdnar till, fientligt blå.” Så kan man tycka att det är när man går ut i -40 graders kyla. När man öppnar dörren så känns det som om den blåa kylan tar ett ordentligt grepp om en. Kylan har ju alltid funnits under vinterhalvåret, så är det. Men hur mycket jag än kan tycka att det är förfärligt kallt ute nu så här års så har jag faktiskt inga sådana minnen från min barndom fast vi var utomhus hela vintern, eftersom mitt hem på den tiden var en kåta så fanns sovplatsen också där. Vi flyttade från ställe till ställe för att hitta bete till renhjorden. I rimlighetens namn måste det ju ha varit förfärligt kallt ibland men jag minns det inte så. Men mor har berättat om hur det kunde vara att amma en baby i sträng kyla eller i snöoväder.

Under flyttningen var jag och mina syskon nedbäddade mellan renfällar, fårskinnstäcken, med en rakkas, ett slags sovtält spänt över hela bädden och med varma stenar i fotändan. De varma stenarna, en god värmekälla, fick vi från kåtans eldstad som man tog med sig vid varje flytt under vintern. Vi barn var klädda i renskinnskläder från topp till tå så det gick ingen nöd på oss. Värre var det för mammorna som var tvungna att stanna till då och då för att en del behövde kissa, andra var hungriga och då gällde det för dessa tappra mödrar att stå till tjänst även i snålblåsten och i kylan. Det fanns ju inga andra val. Männen följde renhjorden eller så ledde de den långa rajden med allt bohag i.

När vi kom till ett nytt ställe då skulle tältkåtan resas och golvet risas. Familjerna stannade för några dagars vila efter varje etapp av flyttningen, som kunde sträcka sig till några mil om dagen.

“Klädd i frostens nålar pinas skogens ris”

Björkar skulle fällas för man behövde ved för att få värme. I den stränga vinterkylan var träden hårt pinade av tunga rimfrostiga grenar. Förutom att Mor och Far har berättat så minns jag hur de först var tvungna att skaka bort rimfrosten från träden för att kunna fälla det utan att få snö i nacken…

 Att läsa Harry Martinsons vinterdikter får mig att minnas min barndoms vintrar, då vi ännu flyttade. Dikterna får mig att förflytta mig decennier bakåt i tiden. Det får mig att tänka på min uppväxt och hur det var att alltid vara utomhus och utan att ha förfrusit sig. Inga minnen har jag av att livet var pest och pina i dåligt väder, det har jag mina föräldrar att tacka för, de klagade aldrig. Jag är så tacksam över det att kunna få läsa dikter som väcker mina fina varma vinterbarndomsminnen till liv.

 

Inghilda Tapio