Månadens Martinson maj 2021 – av Dan Sjögren

Försonande rymd

I en by där jag levde fanns en bonde som jag hatade. Jag hade beslutat att innan jag lämnade byn kasta en sten i hans ansikte. En kväll såg jag honom köra hem från arbetet. Jag stod inne mellan några träd och han såg mig inte. Men plötsligt höll han in hästen och stannade den kracklande arbetsvagnen.

Han satt länge alldeles stilla. Och efterhand gick det upp för mig att han lyssnade till själva aftonens tystnad omkring sig: till den frid som kan höras bara av den ensamma människan. Då smög jag mig bort.

Ur de tusen dikternas bok (1986)

I PARADISET ÄR MAN INTE TVÅ

Harry Martinson talar i Försonande rymd om en frid som bara den ensamma människan kan känna. Sådan djup frid finns men också sådan ohjälplig ensamhet.

Dikten handlar om en pojke som hatar en bonde och bestämmer sig för att ”kasta en sten i hans ansikte”. Han vill vara den som slänger första stenen, för att nu lyfta fram den bibliska undertexten.

Det fanns många bönder som hade gjort sig förtjänta av en sådan stenhård minnesbeta i den lille Harrys liv. Men han var foglig och snäll, ett barn som log och ville vara alla till lags. Vad kunde han annat göra? Hans situation var förtvivlad, han levde i ett andligt fiendeland, omgiven av råbarkade människor, på alla sätt illa hanterad och oönskad. Den vuxne Martinson avskydde likväl pojkens hållning och fann den lismande och falsk.

Därför ska man kanske snarare tänka sig att det är den vuxne Harry som fattat det där hätska beslutet och står  gömd och väntar i dikten med en sten i handen. Nu, mer än ett halvsekel senare, ska han skipa rättvisa, om än med litterära medel.

Texten är egentligen en berättelse. Den liknar en klassisk novell där ju det som händer mot slutet ska vända upp och ner på allt det vi läst innan och visa oss något vi inte alls anade så långt: i det här fallet inser vi med ens att den våldsamme mannen är mänsklig.

Kanske är det just för att understryka det episka som Martinson väljer prosaformen. Han tänker nog rätt där. Jag misstänker att det hade fungerat sämre med fri eller rimmad vers. Nu finns det ju egentligen inget som förbinder texten med den bundna formen, inte ens radbrytningar. Ja, den ingår i en diktsamling.  

Det är om kvällen och den där hatade mannen är på väg hem från arbetet. Pojken står dold bakom ett par träd med en sten i handen. Men plötsligt stannar bonden hästen och ”den kracklande arbetsvagnen” och sitter sedan ”länge alldeles stilla”. Då förstår pojken att mannen lyssnar ”till själva aftonens tystnad omkring sig: till den frid som bara kan höras av den ensamma människan”. Och pojken kastar inte sin sten utan smyger sig undan.

Han får ju se hur den onde förvandlas av ensamheten och friden och blir en bättre människa. Den han tänkte kasta stenen mot är en annan än den som plågar honom. Det uppfattar pojken.

Och han inser att bonden som slår honom får frid när han är ensam. Det är en oroande tanke: som om han, pojken, Harry själv, skapar eller lockar fram mannens ondska och vrede.

Och Försonande rymd har väl samma budskap som det vi möter i den bibliska liknelsen. Tänk efter ordentligt innan du kastar den första stenen. Eller: vi vet kanske alltid för lite för att kunna kasta stenar. 

Egentligen saknar texten miljöbeskrivning. Martinson använder inte alls sin fenomenala förmåga att levandegöra stämningar och porträttera landskap. ”aftonens tystnad” är allt som nämns. Allt fokus ligger på bonden och den mirakulösa förvandling han genomgår. 

Vad är det då jag själv känner igen i den här texten?

Jag bor ju på en ö i havet, en liten stenhög, långt ifrån textens bönder, vägar och odlingar. Men också här kan jag uppleva att det finns en frid som bara den ensamma människan känner. Man sitter som i paradiset men bara i sådana stunder då man i likhet med bonden är allena. Det är på något sätt det pris man får betala, att ingen är med och kan dela ens salighet. Paradiset kan man bara besöka ensam.  

Tanken är dyster, att den sortens frid, den kanske djupaste man kan uppleva, är odelbar. Det man så starkt känner i den situationen förblir obekant och oupptäckt av andra. Man är i sista hand ensam om detta benådade tillstånd.

Dan Sjögren

Man är bonden i vagnen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *