Månadens Martinson november – da capo

Daggmasken

Vem vördar daggmasken,odlaren djupt under gräsen i jordens mull.

Han håller jorden i förvandling.

Han arbetar helt fylld av mull, stum av mull och blind.

Han är den undre, den nedre bonden där åkrarna klädas till skörd.

Vem vördar honom, den djupe, den lugne odlaren, den evige grå lille bonden i jordens mull.

Ur Passad(1945)

Harry Martinsons dikt Daggmasken är älskad av många – man minns den och har den med sig sedan man läst den. Hur kan det vara? Fjärilar och trollsländor, ja – men daggmask?

Modernismen befriade sig från konventioner, och visst, ibland kanske konsten sträcker sig ut i det oväntade mest bara för att vara uppseendeväckande. Så inte denna dikt. Då står den närmre den stillsamma genre som får oss att dröja på steget och se det anspråkslösa och det obeaktade.Men mest är Harry Martinson här den läromästare som tar oss med ner i gräset och markens myller – vi får böja oss ödmjukt – för att se och förundras.

Dikten är ett avsnitt i Harry Martinsons stora naturlära. Och vad kan vara bättre pedagogik än den stilla frågan: Vem vördar daggmasken?Stygn i samvetet, någon? Men blir det inte patetiskt att vörda en daggmask? Nej, motiveringen är ovedersäglig, och samtidigt strömmar en mild, mild humor genom dikten, som så ofta hos Harry Martinson.

Ingrid Branje Nielsen