HEMKOMSTEN (ur samlingen PASSAD)
Vandraren som kommer in från vägen
vet att han ingenting har att berätta mer.
Allt är känt genom de nya anordningarna som når alla.
Från sitt liv i främmande land
har han ingenting att säga som inte sagts bättre
av de anordningar som alltid hinner före.
Han vandrar i en värld där ryktena
inte längre bäras vidare av levande mänskor.
Han möter en bonde som redan hört alltsammans
ur ett skåp som kan infånga fjärran röster och mottaga deras tal.
Och när han ritar i sanden för dem
för att förklara något som han sett i fjärran land
vinka de avvärjande och säger att de redan sett det
bättre och klarare än vad han kan rita i sanden.
Och när han frågar hur detta har kunnat gå till
peka de på ett hus inte långt därifrån
och som kallas De levande bildernas hus.
Där ha vi suttit i stolar och sett havet gå, säger de
och sett skeppen sjunka och städerna falla samman för jordbävningen, och sett byarna i fjärran land förhärjas av krigen.
Detta har vi sett i De levande bildernas hus. Och ett sådant hus finnes i varje by.
Då nickar han allvarligt.
Och han ber om en dryck vatten. Och medan han smakar på det säger han;
Nu dricker jag ett vin som just nu tappas ur fatet på en lantgård utanför Funchal. Och han visar ett bröd ur sin ränsel, biter en tugga därav och säger: här äter jag nu ett brödstycke som just nu räckes mig av kvinna i Indien.
Skillnaden är den att jag har min inbillningskraft med mig, medan ni får eder sänd till eder från främmande land.
I.
Den person som kommer in från sina vandringar i diktens första vers kunde vara Bolle på sin väg till Klockrike – och ändå inte. Bolle rörde sig ju genom riket i en tid när människan hade färre möjligheter att få veta vad som hände ute i världen och före biofilmernas tid. När brådskan var mindre.
Allt förändrades med det som i dikten kallas ”de nya anordningarna”, ett oväntat abstrakt ord. Sandemar i Vägen till Klockrike talar om pappersord, sådana som döljer verkligheten genom att ge den ”så neutrala och intetsägande namn som möjligt”, ord som ”aldrig blödde eller skälvde”.
Här plockas ett sådant pappersord in, väl för att reducera och tona ner de nya medierna, för att få dem att verka mindre levande och språkligt starkt reducerade.
II.
När sedan vandraren på uråldrigt sätt tar hjälp av en skiss som han ritar i sanden får han veta att hans lyssnare redan sett det han försöker avbilda och därtill ”bättre och klarare” i ”de levande bildernas hus”.
De har kunnat segla ut på havet – men sittande på en stol i det där huset. Inför deras ögon har skepp gått i kvav, jordbävningar skakat städer och byar ”förhärjats av krigen”.
De ”nya anordningarna … hinner alltid före” alla muntliga meddelanden. De kan också berätta bättre ”om det som händer … i främmande land” förklarar de hemmavarande.
”Anordningarna” gynnar alltså stugsittarna på två sätt. Dels slipper de resans besvärligheter och faror, dels kan de i medierna få uppleva de främmande länderna både starkare och snabbare.
Vandrarens uppfattning framgår efter hand. Där anar man ett destillat av de tankar om världsnomaden som Martinson lanserade drygt ett decennium tidigare. Vi skymtar begäret att med egna ögon se det okända och sällsamma. Det fanns ju redan hos gossen Martin i Vägen ut.
III.
Dikten berättar om den känsla av brist och personlig oförmåga som uppstår till följd av att medierna invaderar våra liv och därmed reducerar det vi själva kan företa oss.
Men vandraren vet råd. Det vatten han får är, meddelar han, ”ett vin som just nu tappas av fatet på en lantgård utanför Funchal”. Och när han tuggar på ett bröd har han precis fått det ”av en kvinna i Indien”. Han har kvar sin egen ”inbillningskraft”, påpekar han, medan de hemmavarande matas med inbillningar via ett skåp eller ett hus.
Just inbillningskraft är textens nyckelord. SAOB uppger att ordet betyder ”skapande fantasi”.
IV.
Dikten skulle kunna vara en Bolle-text också av det skälet att den liknar de novellartade historierna i Vägen till Klockrike. Där skapar berättarrösten också en scen på vilken ett par repliker faller.
Ordvalet är reducerat till det vardagliga. ”sett” upprepas sex gånger, det finns ett tiotal och-meningar och talspråkets mer vardagliga språk imiteras.
Men meningsutbytet gungar plötsligt till och tyngdpunkten förskjuts. Det blir som i den klassiska novellen där det oväntade slutet vänder upp och ner på det vi fick veta inledningsvis.
Berättaren gör det tydligt att inget kan ersätta den mänskliga rösten. När den möter oss händer också något annat. Det berättas att när postiljonen Harry Martinson under finska vinterkriget en smällkall natt beskrev de tropiska trakter han besökt, ja då började de i tältet – som strax innan frös – nästan att svettas.
Den levande rösten tar oss inte bara till fjärran orter, den låter oss också komma långt in i den berättande människan.
V.
Samma tema finns i följande lilla dikt (också den i samlingen Passad), Resans slut:
Många som varit på bio tala
som om de varit i Guatemala.
Pojken som verkligen varit där borta
kommer bland alla därhemma till korta.
När han berättar om livet därute
sucka de. ”Ack om på bio vi sute.”
Här är bettet lite hårdare. Sex parvis rimmade versrader, avslutas med de hemmavarandes replik som klingar infantilt.
Här finns samma, nästan spexiga stil som i många av Gullbergs dikter. Tonen är som hos honom vardaglig (därborta-därhemma-därute) och de tvåstaviga rimmen lika halsbrytande.
VI.
Ännu hårdare blir kritiken i Den förlorade jaguaren. Martinsons egentliga syfte när han skrev romanen var att brännmärka filmen. Särskilt svåra var de skador som drabbade de unga, menade han. Det som de såg på vita duken förvrängde deras bild av världen och verkligheten.
Filmens blandning av ”skönhetsflöde, spänning, tjusning, handling” gör dem beroende av mediet, det blir en drog. Filmen bestjäl nämligen ”verkligheten på alla dess omedelbart anslående sidor och lämnar kvar det övriga, det tråkiga”, heter det i Jaguaren.
Det exempel Martinson använder i boken är tre unga män som tar sig till Sydamerika för att avliva en jaguar och tror att det då ska ske under lika spännande och glansfulla former som när man jagar de stora kattdjuren på film.
Martinson brukar vara mild i sin kritik av medmänniskorna, också de med plåthjärta och förvänd blick. Men här slår han fast att de tre ynglingarna och människor av deras sort har ”förtorkade hjärnor”.
Dan Sjögren