Den gud som berättar om sig själv och sitt liv i dikten Små gudar bor i en grotta utanför en by. Hans särbo lever i en koja en bit bort, en liten gudinna.
De träffas då och då och talar om hur illa det är ställt i världen. Den ”måste nog hjälpa sig själv” och kan ”den inte det så går den nog om styr … tror vi, hon och jag”, summerar småguden.
Om styr, det är väl en del sådant vi ser i våra dagar.
Det händer ”inte så sällan” att människorna ”slår varandra ihjäl”, meddelar byguden. Men Deva och de stora gudarna ingriper inte mot mord, krig och andra övergrepp och ingen vågar fråga varför. Alla ”fruktar och är rädda för Deva”, den hinduiske överguden (i denna text).
Outtalat, mellan raderna, dryftar de teodicéproblemet: hur kan gudarna tillåta att det onda finns om de själva är goda?
Den frågan skymtar också i del två av den ganska långa dikten. Där får vi veta att ”smärre gudar” får ta hand om ”barmhärtigheten”. Det är med andra ord på dem det kommer an att motverka det onda. Så att de stora gudarna kan ägna sig åt viktigare uppgifter. Vad nu det kan vara. Att hålla världarna på plats och få verkligheten att fungera kanske.
Deva själv ”vet och kan allt och tror ingenting. Men smågudarna vågar inte ”mena något om Deva”. Hade jorden varit en modern arbetsplats hade Deva fått ledarskapsproblem, ”han som menar något först av alla”. Denne Deva liknar i en del avseenden Storebror.
Smågudarna lever samma liv som folk i trakten. De skyr det timliga även om man ju inte kan leva på enbart luft och god vilja. Men människorna i byn sticker till dem ”lite bröd och olja”, de ”lägger undan lite rester åt oss”. Som när man ställer ut mat till tomten.
Fast smågudarna är verkliga, en sorts barfotaläkare eller kloka gubbar och gummor, örtkunniga och medkännande. De talar med folk ”lugnt och sansat” och människorna ”kan lyssna långa stunder”.
Men de roar sig också på smågudarnas bekostnad. Som om bygudarna vore bydårar. Man skrattar förstulet åt dem och bemöter dem, ”med spe och blinkningar”.
Det som verkar och bär upp dikten är den fantastiska tonen, förtrolig, lite förnumstig och skenbart troskyldig. Det är fråga om en mild ironi förstås, den drabbar livets rätt så skeva ordning.
Därtill är själva ingivelsen lysande: att en gud inte behöver ha så stora anspråk egentligen, han kan också vara mänsklig och dela villkoren med de andra i sin närhet.
Smågudarna utplånar delvis gränsen mellan gudar och människor, ungefär som Människosonen en gång gjorde. Han gick ju också omkring bland alldeles vanliga människor och bekymrade sig om hur de hade det ända tills man spikade upp honom.
En annan, fri association. De små gudarnas relation till sin nästa påminner en del om den som Hjalmar Gullberg avbildar i Förklädd Gud: ”lägger… / en vän, fri från beräkning, / sin hand i vår… då sitter vid vår sida / en gud förklädd.”
Formen är till synes lite lös, nästan kåserande. Det kunde vara en vardaglig monolog där radbrytningarna är det lyriska kännetecken som mest sticker i ögonen. Inga metaforer finns eller nyskapade patentord, förutom ”bygudar” och ”skällsordsgudar”. Nya ämnen lyfts in lite osorterat i flödet som rätt vad det är tvärsvänger. Texten kunde vara en monolog. Varför inte i radion?
De små gudarna är en sorts förbrukningsvara. Vi ”sliter nog ut oss, såsom smågudar alltid gör”, medger byguden. Samma vilkor som för oss vanliga gäller alltså för dem ockå.
De förlorar, anar man, det gudomliga som de ändå bär på och duger efter hand bara till att ”förbinda sårade och tigga bröd åt andra” i de eviga krigen.
Det finns fler sådana godhjärtade gestalter i Harry Martinsons verk, t ex Nobia i Aniara. Också hon kunde vara en av smågudarna. En planerad men av Martinson skrinlagd fortsättning av Aniara hade Nobia, inte Isagel, som huvudperson, skriver Tord Hall, han som gjorde urvalet till den postuma samlingen Doriderna.
”Nobia skulle vara en norna, dock inte en grym ödesgudinna, utan en norna som väver in godhet i världsförloppet”, meddelar Hall i förordet.
Dan Sjögren
1 comment for “Månadens Martinson: Små gudar”