Klappret av träskor – en fattigdomssymbol hos Harry Martinson och Moa Martinson
”Så gick de under klubban till minstbjudande, det vill säga den som ville ha dem för minsta möjliga kommunala ersättning fick ta dem. Martin klubbades bort till ett ställe som hette Vilnäs. Kommunen skulle betala fem kronor i månaden och för denna summa påtog sig Vilnäsfolket att uppfostra honom, hålla honom i skola, klä och föda honom, hålla honom i syssla och för övrigt på alla sätt taga vård om hans öde intill nästa årsstämma.
Av socknen fick han ett blommigt knyte som innehöll ullstrumpor, träskor och tvål. Vänliga själar visade honom på en stig som försvann in i en skog. Eftersom han var rädd för alla människor nu och allra räddast för Kommunen – vilken han utmålat för sig som en hemsk varelse – var det ingen svårighet att få honom att försvinna in på skogsstigen där granarna snart slöto sig om honom och hans skygga träskoklapper dog bort i suset.
De andra barnen skickades med respektive knyten i väg åt andra håll.”
Harry Martinson beskriver så i Nässlorna blomma situationen för sig, (han kallas Martin) och syskonskaran på sju barn efter faderns död, då Harry var bara sex år, och modern Bettys flykt till ”Karlifornien”. Klappret av träskor som en fattigdomssymbol följer under barndom och uppväxt sockenbarnen och i Harry Martinsons diktning finns detta med som en grundton ända fram till Nobelpriset i litteratur 1974.
Martin hatade träskor. Varje steg påminde honom att han var fattig. ”Verkligheten satt konkret på hans egna ben och följde med vart han än gick: stora inflammerade ankelsår som han ständigt sparkade upp så de lyste färska och blodiga, det var skälet till att han hatade träskor, och träskor var det första hårda svepskälet till att han hatade verkligheten.”
Också vintertid gällde träskor för Martin och han går under sin tid på Norda gård till den nitton meter djupa brunnen Grotte källe, som fanns femtonhundra meter in i skogen, för att därifrån bära hem vatten till ladugårdens tre stora vattentunnor. ”En tidig senvintermorgon kom Martin längs den slingrande isiga stigen, yrvaken, full av mörkerrädsla. Spannarna skramlade och han var rädd för deras ljud, som tycktes honom för stort och utmanande i den stjärnstilla, obevekliga skogen. […] Där tog han frysande av sig sin ena träsko och slog med den hål på källans buckla. När spannarna voro fulla gick han hem, hur visste han inte, han var alldeles borttagen av rädsla och kring strupen snörde sig liksom en snara av ett ståltrådskallt ingenting som liknade vinterkölden. […] Som väl var var det skoldag och sedan han måkat och gjort en del morgonsysslor fick han kaffe och fick därpå gå till skolan. […] Hurtig tog han om dörrvredet och nickade ett slags soligt lärjungeleende mot den ständigt duperade och gode Stav. […] Han letade upp sina träskor som någon som hatade honom hade sparkat ut på golvet, där de lågo upp och nedvända som stjälpta ackjor. Han fick vått i ögonen och gamla slitna och tusen gånger omtagna tankar kommo fram: ’Min far är död och min mor är i Karlifornien.’ Så störtade han sig träskoklapprande nedför stentrappan, ut att slå kana på isen bland bondbarn, som cirklade på skridskor omkring honom i överlägsna ringar, liksom hökar kring en kanande stridstupp som inte kunde komma ur vägen.”
Moa Martinson ger med novellen ”Ett par träskor”, ur Jag möter en diktare, en av sina mest personliga bilder av Fattigsverige. Inför stundande Jul sliter Mor natt och dag med att städa hos herrskap, för att så få ihop lite till den egna familjens Jul. Mor och dotter kommer hemtraskande efter en färd i kyla på nära en mil. Mor hade ömkylda fötter och måste ta av kängorna och gå i strumplästen. De möter ett par sotare och den ene, som Mor kände igen, har ett par träskor på axeln och han ger dem till Mor. Efter hemkomsten hamnar träskorna under mannens säng. När han på julafton fått syn på dem grälar han svartsjukt om sotarns träskor. Mor och flickan försöker få mannen att tro på sotarns hjälpe med träskorna. ”Du kanske stämt möte med sotarn, bjudit honom hit över julen, du trodde nog inte att jag skulle komma hem. – Om du inte håller käften om sotarn, vet jag inte vad jag gör, sa mor och tog sotarns träskor och tänkte slå dem i skallen…” Men mor åtrade sig, mannen går iväg och hämtar en julgran. ”Och så fick vi äntligen julfred och tände granen och drack kaffe på maten och var sams.
Rune Liljenrud
1 comment for “Rune Liljenrud skriver Månadens Martinson augusti 2022”