Av Dan Sjögren
1.
Det är alltid ett stort nöje att dyka ner i de analyser och essäer som sällskapets medlemmar publicerat genom åren. Själv stannar jag denna gång för den årsbok som gavs ut 2006, Lite om att slå följe med Harry Martinson, en behändig volym på dryga hundra sidor.
Där skriver en rad prominenta personer både avspänt, kritiskt, glada i hågen eller under starkt tryck.
Tommy Olofsson ställer t ex i en oemotståndlig text Harry mot Gunnar som om det gällde SM i höjdhopp för poeter. Ekelöf har ett par oförlikneliga toppnummer men Martinson har fler dikter som är outslitliga, menar Olofsson.
Om den ene hoppar högst så hoppar den andra längst. Fast i lyriska sammanhang är det kanske viktigare att, som Kurt Olsson var inne på en gång, hoppa brett.
2.
Nog om det.
Jag ville egentligen lyfta fram en annan uppsats, Hellre gåtan före gud av Bengt Petersen. Harry Martinson är ”trädens kamrat och blommornas vän”, men också en ”djupt religiös människa”, inleder Petersen.
Det första köper jag. Martinson är också spindlarnas bror och maskrosornas styvson. Men är han religiös? Han har visserligen skrivit om både smågudar och den gudaskara som omger Deva, om efesiernas Diana och om Kali, ja om gudarna i allmänhet (”För dem finns inga år.”).
3.
Tillfrågad om sin tro har Martinson alltid givet öppna svar, noga med att inte fördöma eller mönstra ut några trosformer. ”Jag har för stor respekt för Gud att jag skulle förkasta någon religion. Jag tror på honom men jag är inte kristen”. Citatet återfinns i boken Språng till evighet som prästen Arne Forsberg, en nära vän till Martinson, gav ut 1993.
Man bör också komma ihåg att just ordet ”Gud” kanske är språkets starkaste ord och oumbärligt för den som vill åstadkomma maximal laddning i en text.
Körsbärsblommorna regnade ner och ”satte sig som guds frimärke på vart kolstycke i tendern”, skriver Martinson exempelvis i Nomad.
Svart på vitt förstås när tåget luffar fram i försommaren men nog inte en kristen bekännelse, mer en styrkedemonstration.
4.
Martinson fick tidigt lära sig hur svårt det är att leva med människor som saknar förmildring och inre kompass. Därför såg han ”vilket kulturellt och socialt värde religionen kunde ha”, påpekar Petersen.
Det finns för all del folk som älskar de religiösa dogmerna mer än gud. Petersen knyter an till den linjen också. ”Den bokstavstroende och trångsynta kristendomen tog han avstånd från”. Men Martinson hade ”stor sympati för den enkla etiken i bergspredikan innan kyrkan blivit en maktfaktor och en hierarkisk koloss”.
Han sade sig vara mystiker och ”bakom de obönhörliga naturlagarna” fanns det alltså en Gud. Han var dock inte själv ”gudstroende i gängse mening”, summerar Forsberg i sin bok.
Petersen lyfter också fram Martinsons stora intresse för buddhism och taoism men anser att hans ”olika tankar om buddhismen och taoismen är vaga, ofullständiga och svåra att få grepp” om.
5.
Låt oss därför lämna det österländska spåret och stanna till vid Petersens sista stycke. Det handlar om dikten Gåtan, publicerad i Doriderna:
I atomer och i vintergator
blåser gåtor genom gåtors etrar,
spelar gåtans stora integrator
existensens brusande koraler.
Gåtan är det djupaste och största.
Där får inte tron och inte tvivlet fäste.
Tvivlare går hem och ser i väggen.
Trons utropare får tunna stämmor.
Gåtan står där och ser in i alla.
Mindre gåtor överlämnar guden
till den ängel som fått gåtans gåva.
Ängeln minskar sedan dessa gåtor
till ett omfång lämpat för vår ande.
Men den största gåtan gömmer guden.
Man kan notera att Petersen inte citerar den sista strofen vilket avsevärt förstärker hans tes; det gör ju guden mindre dominant.
”Av dessa två /guden och gåtan/ väljer jag gåtan”, meddelade Martinson i en intervju. I dikten tycks gåtan stå där och stirra in i guden också.
Men i sista strofen får guden en mer aktiv roll, sorterar gåtor och omformar dem med ängelns hjälp till ett mer mänskligt format. Lägg dock märke till hur listigt Martinson bygger den sista versraden: ”Men den största gåtan gömmer guden.” Vem gömmer här vem? Båda läsningarna är möjliga!
Jag upptäckte ju tidigt att Martinson oftast fann ord också för det outsägliga. Men här leder han oss inte vidare. Det är som om gåtan gömmer något också hos Martinson. Vad syftar han t ex på med ”den största gåtan”?
Möjligen får vi ett svar i Aniara. I Sång 82 talar chefsgoldondören den dag de varit prisgivna åt rymden i precis tjugo år:
”Hur väldig är ej rymden / hur mäktig ej dess gåta … ”
Kanske handlar ”den största gåtan” om just detta: hur rymden skapades och vidmakthålles.
6.
Gudarna är ju gamla och välkända och därtill ”antropomorfa”, meddelar Petersen när han försöker kasta ljus över Martinsons två begrepp. Gåtan står däremot ”för det nya och okända… bortom våra invanda ord och begrepp”.
Petersen nämner inte den oerhörda och delvis obegripliga vidgning av vårt vetande som forskning och vetenskap svarat för men de finns med i citatets undertext.
7.
”Väldigt ofta förekommer begreppet ’gåta’ i Martinsons produktion”, uppger Petersen. Jag blir nyfiken och jagar i hög fart vidare efter ordet gåta i Martinsons diktning och finner ett tiotal (men missar väl en del).
I Oräknad värld i samlingen Dikter om ljus och mörker förs guden och gåtan samman vilket ju särskilt intresserar oss:
”Genom atomernas skaror / världsalltets gnistfina änglar i kör / andas det evigas Gud, / oräknat evig, / gåta och mängd.”
Här tycks guden vara överställd och i sig innefatta gåtan och tiden. Ordet ”mängd” syftar kanske på att guden finns i allt, ungefär som mystikerna föreställer sig världen och verkligheten.
I ett av de avslutande prosastyckena i den postuma samlingen Doriderna kopplar Martinson återigen samman guden och gåtan:
”Hur vi än tänker om Universums skapelse… skulle vi fortfarande befinna oss i gåtan, eller mellan Gåtan och Guden, möjligen tröstande oss med de klarheter vi vunnit, de glimtar ur vetenskaperna som vi hunnit förstå… i existensens Mysterium.”
Ännu ett positionsskifte. Här placeras vi mellan gud och gåta, de två parhästarna. Som när man läser en bok; då befinner man sig ju på samma sätt mellan texten och författaren. Kanske.
Bäst är nog ändå att acceptera att mycket sker ”utanför vår tankeförmåga”, summerar Harry Martinson.
9.
Chefastronomen i Aniara berättar slutligen i den trettonde sången att rymden är ”ande, evig ande ogripbar.”. Och så lägger han till: ”Ja, genom Gud och Död och Gåta går / vårt rymdskepp Aniara utan mål och spår.”
Kombattanterna guden och gåtan (ibland skrivna med stora bokstäver) har här fått en tredje motståndare eller medspelare, Döden. Efter föredraget flyr mimaroben till Daisy, i panik, ”förskrämd av denna klarhet.”
Jag tycker annars att astronomens metafor är rätt trösterik: ”Vårt rymdskepp är / en liten blåsa i Guds andes glas”. Den bilden borde ju passa mystikern Harry Martinson ganska bra.
10.
Hellre gåtan före gud kallar Petersen sin essä. Jag tycker nog att han landar lite fel där. I dessa EM-tider skulle jag säga att matchen mellan de två snarare slutar 4-2 i gudomens favör.
Dan Sjögren
