Dan Sjögren skriver om ett Martinson-porträtt som har hållit sig bra genom decennierna. Bakom det står författaren Tore Zetterholm.
Knut i Nina Lykkes senaste roman Vi är inte här för att ha roligt tycker att det är obegripligt att författare också kan verka som kritiker; det blir ju som om ”en ko skulle jobba på ett slakthus”.
Men en tid jobbade många författare på sådana litterära slakthus och skötte det jobbet milt och skarpsynt. Det märktes att de skrev om sina favoriter. Det blev ett par tegelstenar av deras essäer om svenskar och utlänningar i Författarnas Litteraturhistoria.
Tore Zetterholm svarade för en beundransvärd, åtta sidor lång genomlysning av Harry Martinsons författarskap. Den texten står sig mycket gott fortfarande.
”Hans bilder och metaforer var på något sätt gamängaktigt respektlösa”, summerar Zetterholm och det stämmer ju på pricken. Själv tycker jag att man nästan alltid anar den där lite busaktig tonen i hans metaforer, en närmast leende uppkäftighet.
Men bilderna var samtidigt konkreta och vardagliga, betonar Zetterholm: ”universums långbord”, ”Midgårdskorv och Världslimpa”, syrensnåret vaggar ”sina breda höfter”. Också här kan man känna hur den där buspojken visslar till.
När Zetterholm första gången träffade Harry såg han just inget av ”det visa, kinesiska småleende” han hade väntat sig, nej, ”hans ansikte sprack sönder i ett gatpojksgrin. Grinet fanns med också när han skrev”, förklarar Zetterholm.
”Med sitt starka verklighetssinne genomskådade” också Harry Martinson snart sin egen omdiskuterade skapelse, världsnomaden. Under 30-talet ”lade han om kursen” och hans böcker handlar då om ”de små ytornas äventyr”.
Naturböckerna förkunnade ”ett slags stillhetens och mjukhetens evangelium”, en ”längtan till det lågmälta och lågvuxna” och riktade kritik mot ”maktfilosofins ingenjörer”. Med Passad styrde Martinson definitivt ”i motsatt riktning – inåt”, summerar Zetterholm.
Martinson möttes länge av stormande bifall, kritikerna stod upp och blåste i trumpet och hans verk gick ut i mycket stora upplagor. Men samtidigt ”gjordes han om till en kosmisk jultomte, en flinande optimist vars tänder glimmade i skenet från världsbranden”, skriver Zetterholm. Man hör hur han själv gnisslar tänder inför denna ovärdiga och falska förvandling.
Jag hade aldrig anat att den blide Martinson kunde bli så arg”, minns Zetterholm.
Martinson älskade ju skolan. Zetterholm var med vid något tillfälle då en yngre person i ett sällskap drog i gång ”det vanliga slöskället på skolan. Jag hade aldrig anat att den blide Martinson kunde bli så arg”, minns Zetterholm.
Om Aniara skriver han att det ”inte främst är ett rymdepos” utan en kärleksdikt och ett klagokväde”. Martinson begråter ”den kvinna vars kropp han älskat hela livet: Doris – Jorden”.
Denna kropp som är ett kvinnlig landskap skriver Martinson om i en tidig dikt (Utsikt i Nomad 1931):
”Hela denna slätt med sina vackra kullar
är som en ung kvinna.
Du ligger utsträckt här – hängiven, ljus.
De två kullarna där dina bröst,
och bröstens bruna vårtor äro två tallar…
Och dungen den burriga där vid horisonten är dungen på Venus höjd…”
Här är det som synes upplagt för älskog med ett helt landskap!
För att summera: Allt det Zetterholm lyfter fram har ju i sak sagts många gånger men sällan formulerats så glansfullt och övertygande som i hans lilla genomgång.
Dan Sjögren