Gamle hamn, Fårö. Foto Björn Pettersson.
Poeter, konstnärer och musiker berikar oss och Harry Martinson har givit mig vänner – den vackraste gåva man kan få, och en hette Ingrid Thelander.
Martinson-kurserna i Jämshögs Folkhögskola var något alldeles extra och det var där jag mötte Ingrid första gången i juni 1985, då hennes vän Gun Ursing presenterade henne; alla minns vi Ingrid när hon på av-slutningsfesten spontant dansade solo.
Kring Ingrid bildades en liten grupp och mellan årsmötena i Martinson-sällskapet träffades vi på utvalda ställen som: Vadstena, Eskilstuna, Klippan, Fårö, Store Mosse och förstås Stockholm. Denna vänkrets förändrade mitt eget liv.
Ingrid växte upp i Unnaryd där hennes pappa var provinsialläkare. Hon och hennes bror hade ett varmt förhållande till föräldrarna. Lilla Ingrid började tidigt gå ut med sitt målarskrin bland de mörka granarna och de steniga tegarna, och säkert tog hon till sig ljuset från himlen och de underbara sjöarna Bolmen och Unnen.
Tillsammans med brodern läste hon senare en tid i Lund, men i sin längtan att skapa studerade hon vid Valand och mötte en del av Göteborgskoloristerna. I Stockholm hade hon en liten ateljé på Söder. Hon ställde ut bland annat hos ”Petra”, men en stor sorg var när Ingrids ateljé brann ner med mycket av hennes ungdomskonst. En afton hade hon dock dansat med Isaak Grünewald!
Hennes engagemang för vackra miljöer i Stockholm var starkt och finns i filmer som ”Stadens själ” av Anders Wahlgren och från Fårö av Jan Tillberg-Ericsson. Ingrid kunde se det enkla vackra i till exempel en sten, träbit, eller ett gammalt bord med slitage och en patina av mänskliga händer och hennes estetik hade alltid en grund av etik.
En god försyn förde Ingrid och hennes mor till Gotland och Visby, men på Fårö fann hon kärleken i Arvid, jorden, havet, himlen och raukarna. Där kände hon stor glädje i arbete på åkrarna och även fiske tillsammans med Arvid. I en fiskebod nära Gamle Hamn målade och tecknade hon. Hon förälskade sig i ön och det ljus som hon formligen badade i. Det nära och vardagliga tog hon till sitt hjärta. Hon hade sitt hem i Stockholm men ett annat på Fårö.
Genom åren hade jag glädjen att besöka Ingrid både på Fårö, men oftast i Stockholm. Det blev högtidsstunder som alltid varade långt in på småtimmarna med lyriken i högsätet. Ibland läste Ingrid en del av sina egna dikter. Då var det för mig som en andakt. Hon hade de handskrivna dikterna liggande löst här och där. Hennes dikter är direkt nedskrivna med knappast en enda ändring. Det föreföll mig en direkthet likt Mozart.
”Orden kommer till mig”, sade hon.
Harry Martinson hade hon alltid så mycket gott att säga om. Där fanns en stor sympati, och i filmen: ”Vägen till Klockrike” kan man se Ingrid i en sekvens; det är när Anders Ek, som luffaren Bolle, kommer gående på en landsväg och får se några unga kvinnor plocka blommor i en backe. En av flickorna är Ingrid.
Musiken stod också Ingrid nära. Hennes mor hade spelat piano. Hon talade också ofta om indianernas och samernas liv och deras konsthantverk.
Ingrid fick ett långt och rikt liv. Åren efter en stroke hade hon god hjälp av hemtjänsten – men en granne och nära vän hjälpte henne på ett beundransvärt sätt. Jan Tillberg har varit som en son till henne. Ingrid var en viljestark människa med en generositet, en givmildhet som var genomgripande.
Frihet, är ett ord som jag gärna vill föra fram med tanke på Ingrid. Hon citerade ofta Biskop Thomas Frihetssång. Jag är tacksam och glad för Ingrids vänskap.
Donald Franson
Donald Fransons finstämda ord till Ingrid Thelanders minne visar hur hon var centrum för en ovanligt rik krets av vänner, som tillsammans läste Harry Martinsons texter. Ingrid var generös mot sina vänner. Men det är mindre känt att hon också var en ovanlig donator genom att utan bindningar ge ett betydande finansiellt stöd till sällskapets verksamhet. I samtal med Torsten Paulin och sällskapets dåvarande ordförande Ingegerd Bodner blev jag uppmanad att kontakta Ingrid i Stockholm, då hon hade antytt ett större intresse för sällskapets framtid. Jag kom att lära känna Ingrid under återkommande besök i hennes hem och då uppleva den stora personlighet, som Donald har beskrivet. Det tidigare antydda djupare intresset för sällskapet blev också grunden för att sällskapet genom Ingrid inför jubileumsåret kom ”på grön kvist” efter att ha tidigare enbart haft de årliga medlemsavgifterna, som bas var verksamheten. Tillsammans med en ungefär vid samma tid lika stor donation av Margareta Christensen kunde sällskapet stå på trygg ekonomisk grund för att 2004 fira 100-årsminnet av Harry Martinsons födelse!
Göran Bäckstrand