Solen står lågt, det är fortfarande vårkyla och fågelrop i luften, men allt sådant är världsliga ting när jag, ensam och med lånade nycklar, stiger in i det så kallade Martinson-rummet på museet i Jämshög.
Jag slår försiktigt sju slag i den klocka som hänger i trappan, hon är tio i. Kanske har den meddelat tid och glas i ett fartyg. Tonen är oväntat ljus, nästan som en barnröst.
Bortre väggen i det inre rummet är fylld av kolonialvaror. Från början skapades det hela för döttrarna men det var Harry själv som var mest road av de tusen föremålen i hyllorna.
Han pekade ut var alla burkar och förpackningar skulle stå. Föremålen fick sedan inte röras. De var inga leksaker för oss barn, förklarar Harriet.
Det hela skulle förbli en fest för ögat.
Döttrarna avdramatiserar milt och försynt livet med sin uppburna pappa och för in ett stycke vardag i hans liv.
Han lekte egentligen inte med oss barn men läste och berättade desto mer. Som pappa var han lite tafatt men mycket omtänksam och väldigt generös, berättar Harriet.
Här har väldsnomaden i alla fall fört samman varor från hela klotet, från fjärran kolonier och exotiska marknader men också från vår svenska vardag. Han har ”samlat allt vänligt och vackert, allt som lyser och ler på jorden, alla goda gåvor”, skrev Tore Hallén i DN 1962.
Samlingen ger ”en bild av människolivet där alla materiella illusioner till slut bara blir till tomburkar”, summerade Harry själv en smula sorgset.
Så lyfter jag fram den gamla cykeln. Vågar jag ta en tur i rummet? Kanske inte. En gång satte jag mig i Freuds stol när vi besökte hans lägenhet på Bergsgatan i Wien. Fast det var i ungdomen. Harrys cykel och Freuds länstol, det kunde vara två föremål i samma klass, ungefär lika heliga.
Harry flydde ofta. Och cykeln blev ett flyktmedel. En gång trampade han helt sonika i väg till Norge.
Ringklockan fungerar! Det främre drevet har 48 kuggar och det bakre 24. Det bör ha gett hyfsad fart. Harry ansåg att cykeln var ”landsvägarnas hind”, ”den tysta, smäckra maskinen”, som en skylt meddelar.
Jag vill också gärna titta lite närmre på vapnet. Det är ju inte en pitol som Ture Sventon sa, denna har roterande magasin och längre pipa.
”Denna revolver har tillhört Martin Olofsson, Nyteboda (Harry Martinsons far)”, meddelar en skylt. Men skjutvapnet ligger bakom glas och lås och kulor och krut finns inte i huset, har vi förstått.
Harry samlade nästan på allting: frimärken, medaljer, tidningsklipp, broschyrer, diplom, ölflaskor, filmaffischer, aktier, fakturor, en tavla av fagra fågelbilder, manuskript, tusentals öletiketter mm. Vi beundrar en tavla av Colemans senapsfabrik.
Jag går in bakom disken, inte för att ställa om kassaapparatens fem spakar och slå in ett visst belopp, utan för att lyfta på en lur till en gammal telefon. Död förstås. Jag drar försiktigt runt veven. Livlöst.
Man anar att Svedjedal i sin biografi ogillar att Harry reste land och rike runt och höll föredrag för fulla hus. Han borde snällt ha stannat hemma och diktat fler odödliga verk i stället och inte, så att säga, växlat ner sin förmögenhet i småmynt.
”Men det var ju en nödvändig avkoppling för pappa att få komma ut och möta dem han skrev för och tala om det som var viktigt för honom”, förklarar Harriet.
Sedan sätter jag mig vid skrivbordet, där nog Svedjedal tyckte att Harry borde ha parkerat sig lite oftare. ”Morfars skrivbord!” utropade ett barnbarn som fick se möbeln.
”Han skrev mest med pekfingrarna”, meddelar Harriet. Jag gör något liknande, låter ett par fingrar glida över tangenterna på hans Halda – för att få komma hans texter lite närmre.
Då hoppar en fluga oväntat fram. Jätten är tydligen hemma, tänker den väl – ungefär som husflugan i Dikter om ljus och mörker.
Så går jag runt och spanar och fastnar för ett romerskt spannmålsskepp från cirka 200 e Kr. I de två rummen finns, visar det sig, sju halvmeterstora båtmodeller från olika tidsperioder.
Och där är ju den dräkt som Harry köpte i Japan till sin fru när han reste jorden runt 1962! I ett brev beskriver han den vita kimono som med sina sex delar kostade 22 410 yen (omkring 320 kronor).
Nej, han ville nog inte med denna strålande samling nagla fast det förflutna, rent handgripligt. Allt som finns i de här två rummen bar han ju ändå med sig i sitt absoluta minne.
Inga souvenirer således men sådant som gav avkoppling och hade med skönheten i tillvaron att göra. Och det mesta i lokalen är ju också föremål som ingick i vardagen, bör man väl tillägga.
Text och foto: Dan Sjögren
Fotnot 1: På nätet finns en del samtal och texter där Harriet Martinson berättar om sin far. Exempelvis den här: https://youtu.be/BoyL7vO5XQU?si=X8pR9lDFrp_2cDHt
Fotnot 2: Under majdagarna besökte en stor skara författarmuseet i Jämshög den 3 maj.
