GÖTEBORG. Dan Sjögren lyssnade lyhört på ett föredrag av en pensionerad journalist som funderade kring det faktum att många i hans skrå efterfrågade Martinsons åsikter.
Först en lång parentes, en sidobelysning.
Åke i lådan kallades en person som ofta ringde till en västsvensk tidning. Han var välkänd, närmast en rättshaverist. Så varje gång han hörde av sig till tidningen lade man luren i en låda som därpå sköts igen. Där pratade han sedan på länge och väl.
En helt annan sak är det förstås när medierna själva ringer upp. Då är det ibland journalisten som blir behandlad som Åke i lådan.
I tider av nyhetstorka blir det ännu viktigare att förbindelsen utåt fungerar och att den som journalisten talar med har något vettigt och välformulerat att komma med.
Det hade alltid Harry Martinson, nästan vad det än gällde, meddelade Ingemar Lönnbom i sitt föredrag på bokmässan i lördags, ”Harry Martinson som rolodexare – om mediernas användning av en känd poet.”
Vad är då en rolodexare? Det låter ju som namnet på en kamera. Men det var – och är – ett kortregister på hjul där man kan rotera fram telefonnummer till användbara källor, ordnade efter ämnen.
Martinson var en sådan ofta använd sagesperson och levererade alltid högoktanigt material. Hans uppgifter gick i regel raka vägen in i radio, teve och tidningar.
Ingemar Lönnbom är ju den som svarar för sällskapets hemsida, också den högoktanig, snygg och tillförlitlig. Hemsidan är i sig en sådan rolodexare, kan man kanske säga.
Vi kunde se när Lönnbom laddade upp inför föredraget, han var nästan onaturligt lugn. När vi kände honom på pulsen, meddelade han att allt var skrivet och klart och därtill provläst för att undvika tidsöverdrag. I den läsningen hade han också räknat in extratid för de avbrott som skratt från publiken kunde orsaka!
Skrattade du själv då för att kunna beräkna tidsåtgången i detalj, frågade vi, men Lönnbom log bara, han brydde sig inte om sådant trams.
När Lönnbom äntligen som den bekante prästen stod i talarstolen fick vi veta att han är pensionerad journalist men fortfarande verksam som författare.
Han var klädd i kostym men bar inte svart skjorta som annars är brukligt då svenska intellektuella tjänstgör.
Vänsterhanden höll i micken. Men högerhanden använde han desto mer – den var en flitig medarbetare och sekunderade ”vältaligt” rösten.
Handen kunde öppna sig som i ett handslag, visa flata och fingrar och någon gång bli en knuten näve. Det finns en sorts koreografi också för händer när vi talar.
Lönnbom tog hjälp av ett citat när han redde ut begreppet: ”rolodexare var experter på ditten och datten eller tyckare i alla väderstreck som vi gärna ringde för att få en kommentar”.
Som Aniaras diktare fick Martinson ofta förklara celesta fenomen och vad som hände i universum, särskilt under de år på 60-talet när USA och Sovjet tävlade om att erövra rymden. Det var t ex något av en institution att Martinson kommenterade i direktsändningar om rymdfärder.
När tre astronauter var på väg att förolyckas frågade en journalist om det inte var viktigare att berätta om de 500 vietnameser som samtidigt ”dränktes med bakbundna händer i Kambodja”.
”De där ute i rymden är representanter för mänskligheten,” svarade Martinson och betonade samtidigt att ”vårt solsystem är som en liten by” ute i kosmos. ”Vi kan kanske bara gå mellan gårdarna där. Men det är också tänkbart att vi en dag kan nå fram till nästa universella bondby” om den inte är för avlägsen.
Martinson gjorde ju sitt jobb, påpekade Lönnbom. Han gav därmed ord åt en känsla många hade och gjorde samtidigt rymden begriplig för allmänheten. Han blev både orakel och ”citatmaskin”.
Förutom rymden fungerade Martinson som ständig rolodexare när språkliga frågor dryftades. Var det rätt att avskaffa pluralformen till exempel?
”Själv använde han både pluralis och singularis i sina texter,” påpekade Lönnbom. Han menade att de skapade olika ”stilhöjder” i det skalden skildrade.
Lönnbom var lugn och säker och höll sig också stilla, han var inte dansant i talarstolen som man ibland kan få se. Men han kunde göra någon sidorörelse vid byte av ämnen.
Det fanns ju många författare som kunde använts i stället för Martinson, förklarade Lönnbom och vänsterhanden gick som om han räknade dem. Men hans leveranser var särskilt efterfrågade. Han var lika populär som en rockstjärna, menade ju Svedjedal i sin biografi.
”Om TV har Martinson inte mycket gott att säga”, konstaterade Lönnbom. Mediet dominerade totalt och katastrofalt, mest på det sättet att folk blev trötta av att sitta och glo på allt i stället för att läsa en god bok, menade Martinson.
Martinson var mycket restriktiv också när det gällde filmen. I romanen Den förlorade jaguaren framställs filmen som en fara för de unga. Men han medverkade själv i en reklamfilm för Sparbanken, det som nu är Swedbank! Där läste också Ulf Palme ur Aniara. Filmen gjordes för att bana väg för datoriseringen!
Varför ställde Martinson upp så ofta när medierna kallade? För att han älskade att få en publik, trodde Lönnbom. Men det tog ju mycket tid från hans författande.
”Han hade säkert varit här på bokmässan också om han hade levt i våra dagar!” summerade Ingemar Lönnbom, en fin knorr på ett roligt, väl researchat och livfullt föredrag.
Dan Sjögren
