| Månadens Martinson
– i oktober månad 2008 Ur Ode till folkliga maskiner Cykeln är demokratiens silverglänsande modell Cykeln är landsvägarnas hind. Den springer för livet när motorcykeln kommer som en slaktarhund: denna grymma Nero, träckstänkande skuttande, hatad av allt liv. Harmonidödaren skrattar rått i björkhagarna friden är död i världen. Cykeln är något annat. Cykeln, den tysta smäckra maskinen. (1931) Personlig kommentar: Många var de besökare på Bok- och biblioteksmässan i slutet av september 2008 som stannade till och log när de såg Harry Martinsons cykel i sällskapets monter. En ploj, ett infall, javisst. Men i sin enkelhet också en symbol för författarens kritik av maskinålderns överdrifter. Martinson är inte bara den som varnar för bilismen redan innan den var en massrörelse. Han kan också med livlig inlevelse skildra ett tekniskt objekt. Ulf Sandström har skrivit att ”Ode till folkliga maskiner” får oss att uppmärksamma att det är skillnad på teknik och teknik. Sandström skriver i Tiden nr 10 1988: ”Martinsson önskar ett samspel mellan natur och teknik och då finns inte utrymme för storindustrin. Han vill försona natur, teknik och människa, nå en idyllfred med maskinerna. Det är inte längre realistiskt att tro på bondekulturens återupplivande, men tekniken kan bäddas in i det gröna.” Martin Kylhammar, redaktör i tidskriften Tvärsnitt fyller på: ”Med cykeln rörde vi oss genom landskapet, kände dofterna från gran och tall, såg färgprakten från blommorna och hörde fåglarnas kvitter. Cykeln var visserligen en uppfinning, rationell och effektiv, men ändå i balans med människa och natur. Cykeln var sinnebilden för Tvivlarens hopp om ’en lagom teknik’, en teknik som människan kunde hantera väl.” Ode till folkliga maskiner är betydligt längre än det lilla utsnitt som här har återgivits. Odet publicerades första gången i Tidevarvet nr 25/26, 1931. Det återkom sedan med titeln ”Ode till folkliga maskinen” i Nya folkets röst, vårnumret 1932. Ingemar Lönnbom |