Månadens Martinson oktober 2015
Vi äro spökskepp, tyst på väg
mot soluppgång och gryningar.
Vi äro skeppen utan hem, de evigt farande.
och sydhavsljumma dyningar –
vi äro skeppen utan hem, de evigt farande.
Början av juli, Nebbeboda, och jag har packat Spökskepp i ryggsäckens ytterfack eftersom jag tror att Olofströms skogar kommer att ge mig allting, allt utom hav. Det finns ett behov av att påminnas om att det finns vatten som tippar över i andra världsdelar. Behovet är alltid stort. Skogarnas sjöar fantastiska, men det är lönlöst att jämföra sjö och hav. De är båda sina egna. Därför havet i väskan, tryckta bokstäver mellan pärmar.
Naturen hamnar så nära, inget avstånd alls mellan mig och den. Väntan på årets första gräshoppa, att förlora sig i molnen som glider över sommarhimlen. Och så fåglarna, som har en tendens att leta sig in där dörren inte ens är öppen. För dem räcker en springa, i taket, väggpanelen, fönstersmygen. Samma sak i naturen som skrivandet: fåglarna kommer oannonserat.
Första kvällen hör jag törnskatans varningsläte. Antagligen stör min ankomst dess sommar. Morgonen efter, tidigt, ser jag den sitta på elledningen utanför fönstret. Tyst och avvaktande. Flyger ned och sätter sig på staketet. Vässar sin rovfågellika näbb mot metallstången. Mellanlandar i buskaget på andra sidan vägen. Antagligen är det på vildrosornas taggar som den spetsar sina byten. Jag vill gå dit och titta. Läser att den tar med sig sin vintervistelse hit, när den sjunger härmar den sina afrikanska vänner. Trådar spänns över världen. Jag läser några dikter ur Spökskepp, upptäcker att fåglarna är även där.
Som en hungerns och kärlekens budbärare
sträckte du ut
från vindklockornas sund.
Med snabbsusande vingslag
sam du genom monsunen.
Allt för att skria ut din stormiga hunger
för fågelklippan Comia,
– som skjuter opp häckningsfläckad,
spanande ur Västra Falklands dimmor –
Och för att möta
en gammal kärleksfågel från Kamtjatka.
Efter dagar av väntan, kom hon
stormyvig, regnruggig
ur en tjutande östan.
När jag trodde att Martinson skulle hålla sig till havet bara, satte han sig på albatrossens vinge. Och det är självklart, då även albatross är hav. Diktraderna lägger omedelbart beslag på mig. Språket för mig till en annan värld än den här, till en avlägsen del av Atlanten. Jag förs in på fågelspåret. Fågelrader hamnar någonstans vid sidan om, i andra dokument än de som egentligen var tänkta, på papperslappar som lägger sig på hög här och där.
Törnsångaren slår sig ned bredvid törnskatan. Kanadagäss spankulerar i Braxnagylets strandkant. Ibland stannar fiskare till, skrämmer bort gässen. Ganska snart snärjer sig näckrosor runt reven, fiskarna lämnar, gässen kommer tillbaka. Ladusvalorna flyger in och ut ur sina bon under taket. Sädesärlan sitter på taknocken och vippar med stjärten. Jag undrar hur medvetna de är om varandra. Bara en gång ser jag när arterna konfronterar varandra, en eftermiddag då ladusvalan och törnskatan möts vid skorstenen. Det är uppenbart att ladusvalan är arg.
Martinson nämner stormsvalan. Jag föreställer mig hur ladusvalan och stormsvalan omedelbart skulle finna varandra om de möttes. Världarna närmar sig varandra.
jag såg vinden så ett knippe stormsvalor.
Innan regn smeker ladusvalorna marken. Under varma dagar tystnar fåglarna. Vilar i buskagen. Väntar in ett annat klimat, de har inte kommit hit för trettiotvå grader. När det blir svalare stämmer de åter in i sin sång. De redan nämnda arterna som solister, mot ljudkulissen av fiskmåsens sång.
Fiskmåsen, som varje dag talar om när det blir morgon, glider över Braxnagylets spegel. Och det är i fiskmåsen som Nebbeboda och Spökskepp håller varandra i handen. Fåglarna knyter samman världen. Martinson knyter rosetter som inte går upp.
Jag föreställer mig andra årstider, då ladusvalan och törnsångaren tar mig med till tropiska områden. Marken gungar en aning.
Aldrig mer stingar
min hungriga näbb
dimmornas ro.
Aldrig mer gungar jag transjuk
på solspelande våg;
frossar ej mer
– på skrovliga kobben –
stortorkens lever –
aldrig – o, aldrig.
Avstånd. Det är sex kilometer till Olofström, sydost. Det är trettiofem kilometer till havet, fågelvägen, rakt söderut. Jag tänker på lågtryckets färd över haven. Flygplanen lämnar spår efter sig på himlen.
Våra tankar äro sjöfåglar –
alltid på flykt.
Maja Tinnerwall
Jag har fritt plockat rader ur Harry Martinsons diktsamling Spökskepp från 1929. Raderna kommer från dikterna ”Spökskepp”, ”Albatrossen”, ”Det är just en sån här dag…”, ”Död sjömås” och ”Sjöfåglar”.