”Var finns det språk man söker. Ingenstans kanske.” [I]
I Midsommardalen möter de oss: frågorna om språkets förmåga att fånga det flyktiga, att beskriva saker sådana de är. Dess bristande förmåga att ringa in det verkliga bortom verkligheten, så som den tar sig uttryck i och genom språket. Här ställs vi inför [d]et besvärliga och förtvivlade med skriftspråket[II], hur ord bara kan ges betydelse genom andra ord och hur meningen – i en aldrig upphörande omflyttningscharad – ständigt undslipper oss.
Men vi möter också ett jämnmod i förvissningen om att allt inte får plats i den trånga språkdräkten, vi möter en möjlighet att vila i det faktum att allt inte går att ringa in. Så slits vi mellan ambitionen – ”[s]om på block i kärr hoppar man, sjuk av ambitionen att vilja uttrycka, febrig av felaktig vilja.[III] – och insikten – […] ytterst lite förmår man att sammanfatta [IV]. Insikt och ambition. Ett icke-traditionellt motsatspar men inte desto mindre fullt av motsättningar. Och medan vi slits mellan polerna väcks en undran om det någonstans kan finnas plats för dem båda. Vi frågar oss vilket språk vi kan använda för att uttrycka något annat än det språket utmålar som vår verklighet. Vilka ord är rymliga nog att omfatta världen, att rymma naturen? Vilken form tillåter oss att läsa världen, läsa oss själva, inifrån? Kan vi vända oss till dikten?
Om vi vänder oss till poesin i hopp om att den ska utgöra en länk, att vi där ska kunna härbärgera vårt famlande efter mening. Om vi ser på poesin som en ständigt pågående förståelseprocess, ett sätt att genom språket gå bortom språket för att utforska det kända och det ännu okända. Om vi låter dikten bära på potentialen. Då kan vi verka i mellanrummet, då finner vi formen som rymmer den ovissa vissheten att det bestämda kan ta sig uttryck på olika sätt:
” Skogsstjärnorna frodas aldrig.
De bara reder sig
med karg nätthet i mossan.
De är spensliga,
men veta ingenting om den söta vekhet
du vill tillskylla sommaren.
Det spensligas bestämdhet
är inte mindre än ekens.” [V]
I poesin ställs vi inför den svindlande insikten att vi blott och bart är en liten del av något annat, att tiden och världen förvisso rymmer oss men att de fortgår utan oss:
” Fort tröttnar människan, livet tröttnar inte.
Fort tröttnar ögat, ljuset tröttnar inte.
Med ändlös hopplöshet för dig personligen
skall glitterormen fri i snåren kräla
i evigheters evighet, och ljusets ödla
på stammen klättra upp och se på månens vägar,
som ligga dallrande på alla hav. [- – -]” [VI]
Dikten vill oss något. Den kräver av oss att vi ska befinna oss i ovisshet, den kräver av oss att vi ska fortsätta famla. Och när vi tillåter oss själva det, när vi låter poesin vara en läsning av det dolda i oss och i den värld som omger oss, när vi tillåter dikten att färdas fritt och fortsätta sökandet efter skimmer[VII] så kan vi också vända den som en […] lykta mot den verklighet som tyranniskt vill bestämma hur verklighet skall förhålla sig för att vara verklighet.[VIII].
Om Ida Brytnér
Ida Brytnér bor i Umeå och arbetar som studie- och yrkesvägledare. Vid sidan av sitt arbete studerar hon litteraturvetenskap och pedagogik. I år ingår hon dessutom i Norrländska Litteratursällskapets styrelse. Martinsons författarskap har alltid funnits med som något slags fond, säger hon, inte minst genom skolans svenskundervisning och vidare in i litteraturvetenskapen. Det var dock först för ett par år sedan, när hon läste Aniara, som hon på riktigt fick upp ögonen för Harry Martinson. Inför den här texten ville hon bredda sin förståelse av Martinsons författarskap och Naturessäerna blev en fin ingång för att göra det.
[I] Martinson, H. ”Midsommardalen”. I Martinson, H, & BE Johnson, Naturessäer. Stockholm : Bonniers förlag i samarbete med Harry Martinson-sällskapet, 2000, 111.
[II] Ibid., s.111.
[III] Ibid. s. 111.
[IV] Ibid. s. 153.
[V] Martinson, H. ”Passad”. I Martinson, H, Dikter : 1929–1945. Stockholm : Bonniers förlag i samarbete med Harry Martinson-sällskapet, 1997, 242.
[VI] Ibid. s, 235.
[VII] Martinson, H. ”Midsommardalen”. I Martinson, H, & BE Johnson, Naturessäer. Stockholm : Bonniers förlag i samarbete med Harry Martinson-sällskapet, 2000, 154.
[VIII] Martinson, H. ”Det enkla och det svåra”. I Martinson, H, & BE Johnson, Naturessäer. Stockholm : Bonniers förlag i samarbete med Harry Martinson-sällskapet, 2000, 281.